Recension - Bio

Femtiotalets Japan. Tre fjärdedelar av familjen Kusakabe: fyraåriga syster Mei, elvaåriga Satsuki och pappa Tatsuo flyttar in i ett charmigt förfallet hus på landsbygden. Här kan pappa jobba ostört med sin antropologi, här finns en hälsosammare miljö än i storstaden, men mest av allt - i närheten ligger mamma Yasuko på ett sjukhem behandlad för tuberkolos. Ändå andas området av så mycket mer! Upptäcktsfärden börjar omedelbart. Mei finner när hon springer omkring att huset är besjälat av svartsotsandar, små runda fluffiga varelser som påminner om de svarta prickar man ser bländad av solen. Gammelmormor som skött om huset medan det varit obebott förklarar att de ockuperar lediga hus men annars är de snälla. Vidare växer ett stort och mäktigt kamferträd på tomten. Där bor skogvaktaren Totoro, namnet från Meis missuppfattning av tôroru, japanska för troll. Han är lite som ett mumintroll, i brist på bättre ord i vår västerländska kultur, ett runt och vänligt väsen som håller koll på naturen. Mei introduceras först men båda barnen gör snart hans bekantskap och det leder vidare till en hel sagovärld med bl.a. en orange kattbuss, ja ni läste rätt, som kan föra en vart man vill om man bara stiger in.



Vad som gör ”Min granne Totoro” extraordinär är att den inte hemfaller till typiska västerländska klichéer. Huvudrollerna innehas av två våghalsiga flickor istället för en äventyrslysten pojke, pappan gestaltar en vuxenvärld som inte bara visar förståelse för barnens upptäckter, han leder dem även vidare genom insiktsfulla kommentarer. En sorglig grundton med sjuka mamman som skulle kunna bli aldrig så gråtmild fungerar mer som en bihistoria, en självklar del av livet. Visuellt är den slående vacker, liksom Miyazakis senare verk som ”Spirited Away”, naturscenerierna är gjorda på ett sidenmjukt, akvarellaktigt vis. Det här är ett slag för naturen, för det andliga, i en mekaniserad, digitaliserad värld. Ett slag för barnens fantasi och för hur viktig den är. Att den är vad som kommer imorgon, vänta bara. Det är en film som får sin verkan genom små medel, reaktioner, upptäcktsglädje, nyfikenhet, inbillningsförmåga. En film kanske framförallt för de allra minsta, men också en film för dem av oss som har fantasin kvar. Gott folk, hjälp nu Astoria, så att SF inte får totalt monopol, och gå och se "Min granne Totoro" på bio! Japanskt tal, svensk text.

Gustav af Ugglas