Recension - Blu-ray/DVD

Hollywood är experter på att berätta historier med snygg plastig yta, människor som beter sig som känslolösa robotar, manus där förklaringar inte alltid behövs men övertydlighet ändå ses som en grundpelare, och situationer som aldrig känns naturliga men ändå sväljs av större delen av jordens befolkning, vare sig det berör eller inte.

Mini (Nikki Reed) bor i ett sånt där fantastiskt stort och flådigt hus som bara Los Angeles kan uppbringa. Stort, vitt och stelt. Utan personlighet och känslor. Här bor även hennes mamma (Carrie-Anne Moss), som hon hatar och föraktar; en missbrukande före detta skådespelerska, som förstört sin dotters barndom. Något vi får veta enbart genom hennes egna ord under en flaschig inledning byggd på bara återgivning. Ett berättarsätt som kommer att hålla i sig långt in i filmen, och, nu när man sett hela, faktiskt bör betraktas som filmens behållning.

Tillsammans med mor och dotter i huset bor även Martin (Alec Baldwin), mammans man, han som står för den ekonomiska försörjningen. Det var länge sen Baldwin var attraktiv, jag vill minnas en hunk i "Den edsvurna" nån gång i mitten av 90-talet. Ändå faller självupptagna och minst sagt utmanande kick-jagaren Mini för honom, och genom omständigheter som är synd att avslöja inleder de ett förhållande bakom mammans rygg. Att de faller för varandra är också det framställt ur en plastig gipsform. Känslokyla är filmens ord. Både i handling och i porträttering. Med få undantag.

Luke Wilson är ett litet undantag. Vad han gör i den här filmen är en gåta. Men klarar sig, det gör han.

Blinkningar finnes till andra filmer. Lite skoj. Och visst finns det scener som är bra. Spännande, lite roligt. Men filmer som denna görs det trots allt för mycket av. Vad har jag för glädje av att följa människor utan mänskliga känslor?

Och slutligen, för att hårddra: vad är det för mening med filmer som inte berör? Som inte lär mig något nytt, inte lockar mig till engagemang, inte gör mig glad, ledsen eller ens får mig att gapskratta? Tyckte du om "Wild things" från 1998? Då gillar du det här. Men å andra sidan: se hellre om "Wild things" i så fall. Denise Richards är i alla händelser mer övertygande som sexig giftig vamp, än Nikki Reed.

Lina Arvidsson