Alla talar svenska!

  • Speltid (min): 105
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-04-11

Recension - Blu-ray/DVD

Filmtecknarna är ett animationskollektiv som nu firar 25 år och detta med att släppa en dvd med samlade animerade kortfilmer. Jag hade inte sett någon av filmerna tidigare och jag kan bara säga att det var en mycket angenäm upplevelse att stifta bekantskap med dessa kreatörer.

Vissa av filmerna är rent suveräna och det är för synd att de inte exponerats för en bredare publik tidigare. Men Sverige är väl inte direkt ett Mecka för animationskonstfilmare vare sig det gäller produktionsförhållanden, distributionskanaler eller en publik som är van vid och söker sig till animationskonst. Jag tror dessutom att den mediala genomslagskraften heller inte blir så stor på grund av att de befinner sig i ett gränsland mellan konst och film, därtill animerad. Det svenska kulturetablissemanget har, enligt min uppfattning, svårt med gränsöverskridande skapare och föredrar kulturella uttryck som är lätta att etikettera.

Sju stycken, mer eller mindre, bisarra och surrealistiska kortfilmer får vi ta del av. Det är humor blandat med nattsvart allvar och hela tiden ligger en mänsklig existentiell problematik mer eller mindre och bubblar under ytan. En uppfriskande lätthet finns samtidigt i filmerna som gör att de inte på något sätt är svåra att ta till sig.

Dynamiken som skapas i kontrasten mellan manus och sättet detta gestaltas på i form av animationsteknik med tablåer och loopar o s v, tillsammans med ljudarbete, lämnar över en hel del av tolkningen till betraktaren på ett stimulerande och fascinerande vis. Jag tror att storheten i deras filmer ligger mycket i just detta. Den värld de gestaltar blir oändligt mycket större hos betraktaren än vad som faktiskt visas på skärmen. Åskådaren tvingas till association och att själv fylla i mellan skarvarna.

Jonas Odell är den mest tongivande regissören då han funnits med från start och har del i alla filmer. Han står ensam för regin till den prisbelönta ’Aldrig som första gången!’ (2006). Den skildrar fyra dokumentära berättelser kring hur det var att förlora oskulden. Ämnet är ju verkligen något alla kan ta till sig, men här får berättelserna i form av dokumentära monologer i kombination med animeringen en alldeles särskild twist. Det är fyra helt skilda berättelser. Allt från en skräckfylld upplevelse till ett väldigt fin och ömsint möte. Den gemensamma nämnaren är att det blir ett minne för livet. Animeringen understryker berättelsernas olikheter i tid, rum, plats och framförallt stämningsläge på ett strålande vis. Filmen är värd ett köp bara för denna femton minuter långa animationsdokumentär.

En annan helt underbar, och även den prisbelönt, film är ’Här är karusellen’ (1993). Det är den mest surrealistiska film jag någonsin sett. Den endast sex minuter långa svart/vita filmen består av återkommande loopar som skildrar minst sagt bisarra scener. I de medföljande kommentarerna till filmen säger regissörerna själva att de bildmässigt inspirerats av klassisk stumfilmsanimation. Där användes ofta loopar eftersom det var ett effektivt sätt att skapa animerad film på. Här understryker snarare looparna det tematiska innehållet. Tidens eviga gång. Emellanåt visas olika årtal ur historien, dock ej årtal vi lärt känna i historieböckerna. Snarare är det markering mot att vi lägger större vikt vid vissa årtal än andra. I grunden handlar tillvaron ändå bara om existenser som kommer och går i evig rundgång.

En beskrivning av bildinnehållet gör filmen inte rättvisa på långt när. Men ändå. En drunknande man klipps mellan en fisk som döende ligger och sprattlar på land. En kvinna kavlar ut en fisk med brödkaveln under pepparkaksbaket. En fiskare drar med sin lina upp spädbarn ur havet. Ett par står och bråkar och tar bokstavligen munnen från varandra. Ett gäng mycket märkligt formade personer sitter på stolar runt ett bord och fikar på havets botten. Ett likfölje tappar gång på gång likkistan till marken. Med mera, med mera. Mycket handlar om hav och livets ursprung samtidigt som ett sandur fyllt med någon oljeliknande vätska gång på gång klipps in och vänds upp och ned. Allt skildras i tablåer som går i loopar om och om igen. Under hela filmen hörs djupa andetag tillsammans med ett musiktema som påminner om en skruvad variant av melodin från ett positiv. Roy Andersson kommenterar att filmen är ett mästerverk och jag kan inte annat än hålla med.

En tredje film värd att nämnas är ’Exit’ (1990) där fyra killar är på väg in till stadens nöjesfält. Men för den ena killen blir det snarare en surrealistisk skräcktripp än en nöjesresa. Han uppskattar inte riktigt de sadistiska lekarna och försöker hitta en utgång. Men när han väl gör det visar det sig att det inte går att lämna området innan han gjort av med alla sina pengar. Det hela utvecklar sig till en klaustrofobisk mardröm där han blir förföljd av en kärlekstörstande panda som han vunnit vid ett tombolahjul. Den här filmen känns väldigt politisk. Vilken är egentligen lyckan som kopplas till nöjeskonsumtion? Och hur tar man sig ur lyckohjulet om man inte längre vill vara med?

Övriga filmer ’Dagen bräcks’ (1986), ’Alice i plasmalandet’ (1993), ’Body Parts’ (1995) och ’Släkt och vänner’ (2002) bidrar även de till att gestalta människan och livet och existentiell problematik på ett roligt och underfundigt vis.

Sammanfattningsvis: riktigt bra, ibland mästerlig, svensk animation som äntligen får möjlighet att visas för en bredare publik än som tidigare varit fallet.

Anna Keijer

Kommentarer