Recension - Blu-ray/DVD

En klassisk japansk samurajfilm om hur ett system med djupt rotade traditioner i fel händer urartat till något helt annat än ett hedersamt sätt att dö. Kobayashi visualiserar en frän kritik mot dåtidens stränga modell, med dess tröga byråkrati och stelbenta hierarki. Som än idag, trots mindre grymma metoder, framstår som minst lika aktuell.



Masaki Kobayashis "Harakiri" (1962) utspelar sig i 1600-talets Japan. Fred råder och många samurajer flackar omkring sysslolösa utan arbete. Den åldrande och utfattige Hanshiro Tsugomo (Tatsuya Nakadai) anländer till daimyon/feodalherren Iyis egendom för att begå harakiri på dennes gård. Traditionen bjuder att man antingen gör det eller får ett ekonomiskt stöd. Där möter han klanledaren Kageyu Saito (Rentaro Mikuni) som i syfte att avskräcka honom berättar en historia om en annan ronin, d.v.s. en herrelös samuraj, vid namn Motome Chijiwa (Akira Ishihama) som tidigare kommit dit med samma önskan och strax därefter gått en säker död till mötes. Hanshiro visar sig emellertid, utan att darra ett uns på manschetten, fast besluten att fullfölja sin avsikt. Som sekonder till självmordet utses tre av feodalherrens främsta samurajer som inte är närvarande men snart väntas tillbaka.

Som en sista begäran innan det rituella självmordet ska äga rum tillåts Hanshiro att berätta en historia. Här framgår det att Hanshiros herres hus betraktades som ett hot mot shogunatet och slutligen krossades av den anledningen. Till följd av detta begick Hanshiros bästa vän harakiri och bad honom i ett brev att ta hand om sin son, som det visar sig var just Motome Chijiwa. På grund av det angelägna ansvaret för såväl sin egen dotter Miho (Shima Iwashita) som Motome fann Hanshiro det moraliskt omöjligt att begå den hedervärda handlingen harakiri. Istället valde han som en andra utväg att utstå ett fattigt liv och försöka försörja sin familj genom enkla arbeten. När Motome blev äldre gifte han sig med Miho med vilken han fick sonen Kingo. När sonen insjuknade och den ekonomiska situationen var så dålig att de inte kunde betala en läkare, smidde Motome på egen hand en plan som bestod i att han skulle hota med att begå harakiri hos feodalherren för att på så sätt få ihop pengar till familjen. Som tidigare framkommit visade sig denne dock helt kompromisslös. Såväl Kingo som Miho dog strax efteråt.

På väg till feodalherren har Hanshiro spårat upp tre av feodalherrens samurajer, som han beskyller för sin familjs död. Sedan han besegrat dem i ärlig kamp har han, istället för att döda dem, skurit av deras hårknutar. En handling som anses oerhört förnedrande. Därmed uppdagas också den direkta orsaken till deras skamsna frånvaro. Efter det att berättelsen avslutats attackeras Hanshiro av feodalherrens upprörda tjänare och dör till slut av sviterna från de sår han tillfogas under en häftig strid där han tar med sig flera av dessa.



Jidai-geki betyder perioddrama (främst Edoperioden 1603-1867) och är en särskild japansk genre. "Harakiri" ansluter sig till denna. Det är ett komplext samurajdrama som inrymmer ett starkt socialt fördömande av ett hederssystem som visat sig vara mycket ihåligt och ytligt. Vi förstår att samurajkoden bushido i själva verket kommit att brukas i fel syften, inte sällan själviska och onda sådana. Hyckleriet avslöjas och kläs av genom Hanshiros mycket dramatiska och genomtänkta hämndplan. Värt att lägga märke till är bland annat den intressanta icke-kronologiska händelseskildringen som består av flera tidshopp fram och tillbaka, mycket likt en roman. Förutom detta är den visuella detaljrikedomen påfallande. De intrikata bildvinklarna, de hypnotiskt långsamma kamerarörelserna och de eleganta geometriska bildkompositionerna ger filmen dess alldeles särskilda karaktär. Rent symboliskt sett står feodalkrigarnas mörka dräkter i bjärt kontrast mot den vita sanden på gården där hjälten sitter på sin självmordsdyna. Men det är framför allt, åtminstone i mitt tycke, den laddade och berättigade kritiken av ett grymt och många gånger skoninglöst samhällssystem som ger filmen dess främsta resonans. Det är inte för inte som "Harakiri" räknas som ett av Kobayashis, och även ett av Japans mest betydelsefulla filmverk någonsin.

Gustav af Ugglas