Recension - Blu-ray/DVD

2003 så kom den fantastiska "Mitt liv utan mig", filmen som fick mig och många andra att få upp ögonen för den spanska regissören Isabel Coixet. Detta starka och lyckat sentimentala drama grep på allvar tag i mitt hjärta och fick mig verkligen att känna någonting, vilket mycket få filmer har lyckats med på samma sätt. Därefter har Coxiet regisserat den, tillsammans med Alexander Paynes, mest lyckade episoden i praktspexet "Paris Jet´aime" som även nått våra svenska biografer. Borta i Spanien har faktiskt ännu en film släppts, "Secret life of words", vilken obegripligt nog inte nått oss ännu, trots att den kom för dryga tre år sedan. Detta är mycket märkligt då den förra filmen blev relativt uppmärksammad, och att både Sarah Polley (igen) och Tim Robbins är med och lirar i den. Och så är den ju helt jävla fantastiskt också.

Enda sedan filmen utannonserades, och det att jag fick se trailern som inkluderade låten "Hope theres someone" av husgudarna Antony and the Johnsons, så har jag gått omkring dag ut och dag in längtandes som en idiot. Efter en för lång väntan så tog jag mitt förnuft till fånga och såg till att importera filmen från Spanien, vilket visade sig vara väl värt stålarna. (Ni som läser detta kan dock passa på att boka den amerikanska utgåvan som kommer i Maj istället) "La vida secreta de las palabras" som filmen heter enligt omslaget, handlar om en ung kvinna (Polley) som ådragit sig en svår hörselskada av sitt arbete i en bullrig fabrikslokal. Cheferna tycker att hon är för ambitiös i sitt arbete, och bestämmer sig därför för att ge henne en avkopplande semester. Detta tar hon självklart inte tillvara på, då hon under sin semester i Irland överhör ett mobilsamtal på en bar. En man talar med en annan man om hur en man skadats allvarligt på en oljeplattform, och en sköterska behöver flygas dit omedelbart. Hon ger upp sin semester, då hon själv är utbildad sjuksköterska, och flyger till plattformen där hennes arbete blir att ta hand om den svårt fysiskt och psykiskt sargade mannen (Robbins).

Hela filmen kretsar egentligen bara kring relationen Polley/Robbins, och denna sorts historia har ju gjorts ungefär hundrafyrtiotusen gånger tidigare. Ämnet är egentligen redan på pappret för snyftigt och sentimentalt för att egentligen ens kunna fångas upp med en kamera och fortfarande verka trovärdigt. Och visst är "Secret life of words" fylld med sorgliga historier och trasiga människor, men snarare än att vara ett fett handikapp så blir det istället filmens stora styrka. Precis som i "Mitt liv utan mig" så är filmen väldigt lågmäld, utan att på något sätt kännas minimalistisk. Många nutida regissörer är väldigt rädda för att visa känslor så som de är, utan överdriver de för att publiken ska se dem ens. "Secret Life of Words" är hela tiden känsloladdad, utan en enda scen som är neutral, men inte en enda gång så tas några medel till för att förstärka eller förvränga känsloaspekten. Allt är mycket omsorgsfullt och vackert regisserat, och på samma sätt som den tidigare filmen så lämnas man totalt omskakad då eftertexterna löper.

På alla plan så känns "Secret life of words" tröjstorleken större än sin föregångare, inte sagt att den nödvändigtvis är bättre, men allt är mycket mer uppskruvat. I "Mitt liv utan mig" så var det mesta solklart, men här så tvingas man tänka lite på egen hand också, vilket gör att upplevelsen växer sig utanför mediet. Redan dagen efter att jag hade sett den så var jag tvungen att plocka upp filmen igen och se om den, eftersom det kändes som att det egentligen fanns lite för mycket känslor för att rymmas under de två timmar som filmen utspelar sig på. Och mycket riktigt så blev filmen större då, när jag hade formen och bakgrundshistorien, och kunde fokusera enbart på karaktärerna och innehållet.

Oljeriggen i filmen fungerar som ett uppsamlingsheat för folk som på olika sätt misshandlats av livet, och helst av allt vill lämmnas ensamma. Där "Mitt liv utan mig" i stort sett innebar vad som syns och sägs, så är "Secret Life of words" dess motsats, en film som handlar om det som varken sägs eller syns. Det är en film om alla de känslor och minnen som är för stora och mörka för att ens kläs in i ord, och lämmnas för evigt gnagande innuti oss själva. Det handlar både om de ord som vi, och världen, gör bäst i att hålla osagda, men även de ord som kanske borde sägas eller skapas, fastän de gör så ont.

"Secret life of words" är en film där nästan varje liten beståndsdel är en fullkomlig fullträff. Skådespeleriet är så naturligt och trovärdigt att det knappast ens kan tas för att vara skådespeleri, utan mer kan ses som en självklarhet. Robbins är perfekt både i anslag och ton, och aldrig en enda gång så rinner han över bägaren och blir mer än han borde. Fast han oftast inte har en centimeter mer spelrum mer än sjuksängen han ligger till stora delar förlamad i så känns han mer rörlig och levande än vad 99% av alla skådespelare någonsin lyckas med. Sarah Polley bjuder också på en prestation som det knappt finns ord för, och jag kan bara dela ut ännu en knäpp på snoken till alla er ute i stugorna som inte kan förstå varför jag håller henne som en av världens främsta skådespelare.

Filmens foto är också i mästarklassen, vilket är naturligt, rent och fullkomligt skitsnyggt i all sin enkelhet. Det har en skärpa och klarhet som gör att jag för en sekund slutar ifrågasätta den stundande HD-övergången, trots att jag ser filmen på vanlig dvd och tjock-tv helt utan allt vad snindyra kopparsladdar heter. Soundtracket är också extremt välanpassat och består av riktiga slagdängor av artister som tidigare nämnda "Antony and the Johnsons", men även "Blood, sweat and tears", "Tom Waits" och "David Byrne". Full pott även där.

Sammanfattningsvis så är "Secret life of words" den absolut bästa filmen 2007 som vi aldrig fick se, och det skulle inte förvåna mig om den även bräcker alla de filmer som vi kommer att få se. Egentligen så är filmen en bagatell, en film som alla andra. Men bara för att den erbjuder en sak som nära på ingen annan erbjuder, närhet, så är den en av de bästa filmer jag någonsin sett. Alla filmer borde vara som denna, det borde det vara lag på. Tills den lagen införs så kan jag inte göra annat än att börja räkna dagarna till Isabel Coixets nästa film släpps. Så länge så ser jag "Secret life of words" igen. och igen. och igen. Precis så bra är den, ja kanske lite bättre även.

Kim Ekberg