Recension - Blu-ray/DVD
"Leende guldbruna ögon / har jag förälskat mig i / just dina guldbruna ögon / så blå kan det aldrig mer bli"...
Dansbands-Sverige. Ingen annanstans återfinner vi fenomenet dansband. En orkester som spelar dansant musik, med simpla texter och av den enda anledningen att man vill bjuda upp folk till dans. Smörigt och fjantigt, vem har inte som femtonåring gjort ner denna kultur och bojkottat den totalt? Lennart (Yankho Kamwendo), seriens huvudperson, tillhör den andra klanen. De som fullkomligt älskar dansband och har Christer Sjögren som sin stora idol och inspirationskälla. Lennart har dessutom begåvats med en vackert klingande röst, och ett tilltal på scen som smälter bra in med den valsande musiken. Så vad är då felet, varför vill inget band ha honom som sångare? Därför att han råkar vara svart.
Dansband förknippas traditionellt inte enbart med dansbanor och trettiåriga fyrbarnsmammor, utan även med inskränkt landsbygd och gamla oruckliga synsätt. Att en svart kille skulle vara frontfigur, ja det förstår man ju själv är helt otänkbart. En fördomsfull värld jobbar hårt på att dra undan mattan för Lennart, som flyttar från Fellingsbro till Stokcholm för att uppfylla sin dröm. Men det finns andra som har samma utanförskapsproblem.
Roshan (Fares Fares) har problem med att betala hyran och jobbar för att göra comeback inom den toppstyrda hiphopbranschen. Motvilligt låter han Lennart flytta in hos sig. Och snart hittar Lennart fler kompisar som gärna startar band. Alla är på olika sätt outsiders i samhället, och musiken binder dem samman. Alla har de dock olika anledningar till att vara med i bandet...
Jag trodde först att "Leende guldbruna ögon" var regisserad av Josef Fares. Då hade det varit katastrof. För så speciellt bra är egentligen inte detta. De klyschiga scenerna avlöser varandra, inget är speciellt överraskande till en början. Särskilt första avsnittet är en kavalkad av pinsamma skådespelarinsatser (vad gör Babben Larsson här?), smöriga ögonblick som får en att vrida sig som masken på en krok av smärta, samt personporträtt som onekligen har mer att önska. Men serien växer...
Adam Nordén har fått hyllningar för sina kompositioner, och det sägs att dansbandsmusik har fått en uppsving. Serien lever långt på sin orignialitet och sin smärtsamt träffande skildring av tidsanda. I ett Sverige där vi tror att vi är politiskt korrekt så att vi nästan går sönder, är det uppfriskande att suga på denna lilla kritiska karamell. Är dansbandsarrangören i form av Reine Brynolfsson verkligen en osannolikt orättvis rasist till branschperson? Och är Alexander Skarsgårds osympatiske knullande dansbandskung verkligen överdriven? Lennart fungerar som en sann solstråle i en tung och tråkig värld, och det gör även den här serien. Jag kan inte ge mer än en trea, eftersom det sannerligen gjorts bättre. Men trots alla klyschor träffar det här rakt i hjärtat. Tårkanalerna sväller och skådespelarprestationerna växer... Kanske allra finast är Fares Fares, en stenhård rappare som börjar tvivla på var han hör hemma, men ändå aldrig för allt i världen skulle kasta av sig sitt stenhårda skal. Även Peter Viitanen växer i sin roll som osäker kille med stora förhoppningar.
Kommentarer