Recension - Bio
För två veckor sedan visste jag inte ett dyft om Harry Potter. Hade inte läst någon av böckerna. Inte sett någon av filmerna (med undantag för första filmen dubbad till svenska som jag såg för läänge sedan i sällskap av mina kusinbarn). Det blev det ändring på när flickvännen ville se femman på bio. Då bestämde vi oss för att genomföra ett Potter-maraton och plöja igenom de fyra första filmerna i följd på dvd. Så jag kunde komma ifatt. Och nu är jag helt plötsligt en Harry Potter-gillare, inte en älskare, men definitivt en gillare. Vilka jag gillar mest? ”Hemligheternas kammare” och ”Den flammande bägaren”. Då vet ni mitt utgångsläge.
Redan från början av ”Harry Potter och Fenixorden” så står det klart att man bör ha sett åtminstone den föregående filmen (”Den flammande bägaren”) för att få ut så mycket som möjligt av storyn. Tänker på hur det berättas om Harrys mardrömmar om skolkamraten Cedrics våldsamma död (orsakad av han-den-onde-som-man-inte-gärna-pratar-högt-om). En viktig händelse i fyran som satt sina spår i vår unge trollkarl. Öppningssekvensen äger rum på en lekplats där Harry än en gång trakasseras av sin odräglige fetknopp till kusin. Himlen blir mörk, och stämningen i hela filmen blir i mångt och mycket mörkare än vanligt. ”Harry Potter och Fenixorden” har sina roliga stunder, men de är inte lika många som i föregångaren, inbillar jag mig. Jag har inga problem med det, men de yngre barnen som ser filmen kanske blir lite väl skraja den här gången? Å andra sidan är det sunt att filmserien vågar utvecklas.
Väl tillbaka på Hogwarts, efter att ha varit nära att bli relegerad på grund av ett hjältedåd, får Harry, och hans vänner, stora problem när en rysligt rosa och sadistiskt elak kvinna från trollkarlsministeriet (Dolores Umbridge) tar Dumbledores plats som rektor. Förbud efter förbud instiftas. Hemska straff, bryska metoder och angiveriverksamhet följer. Eleverna får bara lära sig magisk teori, inget praktiskt trollande. Ett uppror ser ut att vara enda utvägen. Dessförinnan hittar Harry, Hermione och Ron ett undangömt träningsrum där de under terminens gång i största hemlighet undervisar ett gäng skolkamrater i diverse effektiva trollkonster, utifall att Voldemort gör slag i sak. Det handlar mycket om problematiken i att inte bli trodd: Ytterst få tror på Harrys utsago att den onde Voldemort faktiskt har återvänt. Och så får Harry sin första kyss i en ganska så ointressant sidohistoria.
Femman hör till de bättre delarna i filmserien och bjuder på angenäm underhållning och skickligt datoranimerad magi. Det enda jag saknar, förutom ett mer intressant kärleksintresse för Potter än uttryckslösa Chang, är… mer action med Potters mobiliserade miniarmé! Åka kvast och vifta med trollstav och röja loss. På allvar. Men det kommer säkert i sexan eller sjuan. De är ju ändå inte äldre än 15 bast, och då får man knappt köra mugglarmoppe.
Om man ska peka ut ett tema så ligger uppror bra till, att gå i sina föräldrars modiga fotspår och att ”ensam inte är stark”. Den alltmer argsinte Harry, vars inre plågas av den psykiska kopplingen till Voldemort, måste våga ta hjälp av sina vänner. Vidare är det ensamheten och utsattheten som gör Potter till en sådan sympatisk figur. Han må vara (eller på väg att bli) en av de mäktigaste trollkarlarna som viftat med ett trollspö, men han lider verkligen av att föräldrarna inte är vid liv. Och Harry är livrädd att förlora fler nära och kära, däribland sina lojala kamrater och sin beskyddande gudfar (Sirius Black).
Sedan är det intressant hur filmen kritiserar hopplös byråkrati, trångsynta paragrafryttare och lögnaktig massmedia. Det sistnämnda kanske bottnar i författarinnans egna erfarenheter av den asgamsliknande pressen? Nya Potter-filmen gör hur som helst intryck och väcker tankar.
Någon mer än jag som får Star Wars-vibbar av trollkarlsstriden i slutet då färgsprakande energier möts? För att inte nämna Harrys tvivel. Hur den mörka sidans aggressivitet lockar och inte är långt borta. Det blir särskilt tydligt i slutfasen av filmen när Harry står öga mot öga med Helena Bonham Carters (kanonbra casting) läskiga häxa. Och visst är storvuxne djurvännen Hagrid näästan lika hårig som Chewbacca?
Till sist måste jag lyfta fram min största behållning av ”Harry Potter och Fenixorden”. De tre unga magiska musketörerna i all ära, men de som verkligen övertygar och sätter guldkant på filmen är de fantastiska och komiskt fulländade birollerna. I synnerhet lärarna på Hogwarts. Ta till exempel den godhjärtade och respektingivande professor Dumbledore, den neurotiska spåkvinnan som får sparken och den kufiske och kattälskande vaktmästaren som spikar upp massvis av förbud på tidernas vingligaste trappstege. Men inget, och jag menar INGET, slår Alan Rickmans (se honom minst lika sarkastisk i ”Galaxy Quest”) buttre trolldrycksmagister! En ren njutning. Och den här gången får vi reda på varför han hyser hat gentemot Potter.
Ett andra utlåtande av Mattias Svensson
Det är femte året på Hogwarts skola för trolldom och häxerier. Denna gång ser det verkligen illa ut för den tanige glasögonormen då trolldomsminesteriet tar över undervisningen och sprider lögner om Harry och hans mentor Dumbledore. När lektionerna i försvar mot svartmagi tas över av en stel liten otrevlig tant med förkärlek för katter och allt som är rosa startar Harry och hans vänner en underjordisk rebellarmé: Dumbledores armé där alla invigda får lära sig lite riktiga trollkonster. Voldemort är tillbaka och denna gången försöker han ta över Harrys tankar med svart magi.
Femte installationen kommer lagom ett par dagar innan sista boken i en svit om sju ska avslöja de stora hemligheterna. Dör hjälten Harry Potter? Ska Voldemort lyckas skapa oreda i världen med sina magikonster. Därför är det faktiskt riktigt roligt att sitta i biosalongen tillsammans med alla Potterfans som livligt diskuterar sista boken. Harry Potter och Fenixorden är kanske inte riktigt lika het med brännande nyheter, men det är en storslagen och vackert gjord film. Faktum är att det är den bäst fungerande installationen i hela serien hittills, vilket är extra roligt eftersom regissören gör långfilmsdebut.
Ungdomarna håller på att bli stora och det märks delvis genom att skådespelarna måste förminskas och föryngras på olika sätt, men framförallt genom att rollkaraktärerna går igenom mer komplexa saker såsom könsmognad och liknande. Faktum är att detta kanske blir min enda riktiga invändning mot filmen eftersom det för tankarna till Wahlströms ungdomsböcker som jag slukade med god aptit i 12 – 13 års åldern. Det är mysterier och lite oskuldsfulla flirtar som skapar pirr i magen på de riktigt unga besökarna (mesta dels flickorna då, medan ett gäng grabbar framför mig vrider sig i stolarna när Harry kysser Cho).
Specialeffekterna är fantastiska och både slutstriden i filmen och när Weaslytvillingarna leker med fyrverkerier är klassiker som jag kommer vilja återvända till igen och igen på samma vis som Star Wars: A New Hope då Luke spränger Dödsstjärnan. Överfett alltså. Mer snuttigt såklart och mer färgglatt, men oerhört välgjort och helt klart imponerande. Daniel Radcliff som spelar Harry växer med sin uppgift och jag kan knappt bärga mig till nästa vinter då vi ska få se den näst sista installationen. Detta mina damer och herrar är en riktigt underhållande och väldisponerad film där allt långtråkigt från boken är bortskuret och dramaturgin fungerar förvånansvärt bra. Jag ger spektaklet en stark 4:a utan att räkna in hur enkel och tafflig storyn egentligen är och hur man blir skriven på näsan av de samhällssatiriska inslagen om hur man ska tänka själv och inte bara lyda.
Mattias Betyg: 4 av 5
Kommentarer