Blades of Glory

  • Speltid (min): 93
  • Release (Bio): 2007-05-11

Recension - Bio

Filmen är en parodi på konståkningsvärldens bisarra cirkus där det kanske mer än i något annat sammanhang handlar om att vinna eller försvinna. Där eliten hyllas av finsmakargräddan och en eller annan stalker. Där kläderna skulle göra en catwalkens Jean-Paul Gaultier grönblå av avund. Skamlösa intriger som inte står åttiotalets såpor à la Dallas eller Falcon Crest långt efter. Skruvade karaktärer och några extra varv i piruetter som inte ens den mest hängivna beundrare skådat.

Låter det lovande? Det är lovande, och löftena infrias. Det är underhållning från början till slut och amerikansk humor när den är som bäst. Den kompromisslösa driften med fenomenet som gestaltas. Vare sig du gillar konståkning eller inte så lär du inte bli besviken. I USA är konståkning en sport som begåvats med ett alldeles särskilt skimmer och filmmakarna har inte dragit sig för att vare sig ösa på med extra glitter eller höja testosteronet till höjder jag inte trodde var möjligt inom sporten. Ett perfekt sammanhang att driva både med macho-killen och fjollan.

Filmen inleds i en romantisk dåtid där en liten skönlockig pojke gör fantastiska piruetter på isen invid det barnhem där han bor. En man, Darren MacElroy, studerar honom uppmärksamt och det dröjer inte länge förrän den lille pojken, Jimmy, har adopterats. Darren, som spelas av William Fichtner, har nämligen satt i system att adoptera unga talanger för sitt eget giriga syfte. Dåtid övergår i nutid och Jimmy (Jon Heder) gör en av sina berömvärda piruetter inför jublande publik och exalterade kommentatorer vid de olympiska spelen förlagda till Stockholm (äntligen fick så Sverige sina olympiska vinterspel). Jimmy går under namnet ”Den glittrande påfågeln” och sportkommentatorerna beskriver hans framgångshistoria i voice-over mot snabba klipp över den strikta träning och uppfostran han genomlidit.

Men Jimmy har framförallt en edsvuren fiende. Det är hans främste utmanare och därtill hans totala motsats, Chazz Michael Michaels. Will Ferrell gestaltar den storbröstade hormonstinne hanen, konståkningens laglöse som kort och gott beskrivs som ”Sex on ice”. Kommentatorerna drar igenom hans bakgrund och berättar att han som ende prisbelönte konståkare även kammat hem utmärkelser som bäste porrskådis.

De olympiska spelen i Stockholm avslutas med en stor skandal. Överst på prispallen hamnar de bägge kombattanterna. Ingenting som någon av dem vill acceptera och till publikens chock hamnar Jimmy och Chazz i storbråk med varandra. Domen från det amerikanska konståkningsförbundet är hård och obeveklig. Stjärnor till trots blir de avstängda från konståkningen på livstid.

Ett antal år i mer eller mindre förnedring följer på skilda vis för Jimmy och Chazz. Men så uppsöks Jimmy av en besatt beundrare som inte kan släppa taget om sin forne idol. Han har hittat en lucka i lagen som kan vända Jimmys miserabla tillvaro till sin motsats. Jag vill inte berätta så mycket mer än att ett revolutionärt konståkningsnummer, där både Jimmy och Chazz har huvudrollerna, är att vänta. Det handlar om den mytomspunna ”Järnlotusen” som endast har prövats en gång tidigare och detta med den mest katastrofala av följder, ett rullande huvud på isen.

Vill du ha en helkväll i en värld av konståkning du aldrig hade kunnat drömma om? En mix i parodins namn av hängivna fans, glamour, hämndgiriga stjärnor, konståkningsmoment av aldrig tidigare skådat slag och därtill en dos äkta kärlek. Då har du inget att vänta på. Gå och se.

Anna Keijer

Kommentarer