Recension - Blu-ray/DVD

Jack Black, Cameron Diaz, Jude Law och Kate Winslet läser jag på baksidan av dvd-fodralet. Upplagt för en bra romantisk komedi som tar mig bort från verkligheten i sina 138 minuter – trodde jag.

Nej, ack så fel jag har. Inledningen på filmen är något som jag skulle benämna som "mindre bra" och skådespelarinsatserna, med Cameron Diaz i täten, är så långt under isen man kan komma. Faktum är att själva miljön och musiken är den behållning du har av att titta vidare. I ärlighetens namn så är husen, snön, landskapen och den genomgående jingeln det som håller mig från att trycka på min TV:s off-knapp.

Storyn är så enkelt banal som att två tjejer är trötta på sina liv med ständiga kill-problem, ger sig ut på nätet och letar efter en möjlighet att komma bort från allt. Amanda (Cameron Diaz) från sitt stressiga liv som filmtrailers-skapare (välbetald sådan), otrogna pojkvän och ett glamour-liv alá Hollywood. Iris (Kate Winslet) från sin olycksamma situation där hon är olyckligt förälskad i en man som leker med hennes känslor. När hon efter tre års liv, med hopp om att han ska bli hennes, får höra att han ska gifta sig med en annan kvinna, rinner bägaren över.

De båda byter hus, liv och försäkrar sig samtidigt om att inga män ska få interagera i deras vardag. I nästa bildruta är det precis vad som händer och filmen går från och med nu ut på att följa två långdragna dejter. Amanda med sin hel-ylle tvåbarnspappa Graham (Jude Law) och Iris med hennes Miles (Jack Black). För att filmen inte ska bli alltför tunn (och kort) får vi även se en sido-relation mellan Iris och en äldre man som bor i området kring Amandas hus. Dessa äldre män som vi får stifta bekantskap med, tillsammans med Jack Black, är de enda som får godkänt på skådespelarlistan. I övrigt varvas överspel med dålig tajming och krystade kroppsrörelser.

Jag önskar jag kunde säga ”det här kunde ha blivit så bra – vart gick det fel?”. Men det kan jag inte. Ärligt talat ser jag inte riktigt meningen med att göra en film som varken är rolig och enbart försöker vara sådär överdrivet romantisk att det bara blir – fel. Lägg därtill att du matas med produktplacering i form av kända dator-, kostym- och flygbolagsvarumärken (och listan kan fortsätta).

Att filmen kan ha fått ett så gott mottagande som den väl har fått är för mig en gåta. Frågan är vem som känner vem och på detta sätt lyckats få till stånd att verkligen göra den här filmen. Och ytterligare en, kanske ännu större fråga, vem i filmteamet känner recensenterna?

Daniel Johansson, chefredaktör