Recension - Blu-ray/DVD

”Min son” är en av de mörkaste studierna av en moders förmåga till psykisk tortyr över sin avkomma som jag någonsin tagit del av. Moderskärlek i sin allra sjukaste skepnad. Filmen öppnar knivskarpt upp bråddjupet och som åskådare slungas jag rakt ner i ett helvete där lagarna kring vad som är grunden för sund mänsklig fortplantning vänts ut och in så många gånger att mitt psyke (tack och lov) har svårt att hänga med.

Ett stycke filmkonst med andra ord. Ibland kallar man filmer ”en liten pärla”. Det här är en korpsvart dito skimrande i fina små nyanser av lysande skådespeleri i kombination med regi och foto av högsta densitet. Ingetdera lämnas åt slumpen. Inte en scen, gest eller bild är överflödig.

Mamman spelas så genomsmart av Nathalie Baye. Det är franskt. Det är borgerligt. Och det är en intelligent hemmafru som inte känner sig sedd och förmodligen heller inte riktigt klarar av att bli det av sin känslomässigt förlamade make (Olivier Gourmet). Här kan man snacka om en man med aggressionshämningar. Han smälter som vax inför hustruns manipulativa beteenden och lyckas inte på något sätt underlätta för offret, sonen i familjen. Inte är maken lycklig, men han väljer att blunda och fly in i sitt arbete.

Victor Sévaux gestaltar sonen Julien och det är mellan honom och modern det verkliga dramat utspelar sig. Modern styr Julien genom ett närmast sado-masochistiskt lustspel. Hon gör mycket tydligt klart för Julien att han är den ende som verkligen kan tillfredsställa hennes behov av bekräftelse. Och vad gör inte ett barn för att se sin mor glad. Nästan allt.

Till syvende och sist handlar det om ren och skär överlevnad. Julien försöker. Han har en hemlig flickvän. Han tar sin tillflykt till sin mormor där han emellanåt kan hämta andan. Systern ser sin brors lidande, konfronterar båda sina föräldrar, men moderns maktutövning är för stark. Det är inte bara Juliens liv och mognad från barn till vuxen som står på spel utan moderns hårda kontroll kan bara handla om en sak. Hennes eget liv. Utan Julien går hon med all sannolikhet under.

Filmen utspelar sig till största del inom hemmets väggar. Endast i undantagsfall visas andra miljöer och då oftast i närbild. Det skapas en kammarspelsliknande känsla kring dramat som bara ökar den klaustrofobiska tätheten ytterligare. Färgsättningen ger extra skjuts åt dynamiken. Till exempel så står ofta färgerna i Juliens och moderns kläder i kontrast till varandra. Det är mycket effektivt och snyggt gjort.

Att detta är en tragedi kan inte ha undgått någon vid det här laget. Och det som speglas måste vara det mest syndfulla en moder kan åstadkomma, och ändå – så outsägligt sorgligt – är detta kärlek ur en moders egna förvridna perspektiv.

Anna Keijer

Andra recensioner