Recension - Bio
Mr Brooks hade kunnat vara en suveränt utförd modern uppföljare på Dr Jekyll och Mr Hyde – temat. Det är den tyvärr inte. Den är inte dålig. Filmen har ett otal ansatser till en riktigt bra film. Mysteriet är varför filmmakarna inte vågat lita på grundidéen utan istället låtit filmen glida iväg i ett alltför splittrat kalejdoskop av mindre intriger som inte ger åskådaren möjlighet att riktigt knyta an till vare sig story eller karaktärer.
Filmens huvudperson, Mr Brooks, är en förmögen och framgångsrik storföretagsledare, uppskattat bland vänner och älskad av sin fru. Kevin Costner porträtterar den på ytan perfekte mannen. Men som ofta döljer en vacker fasad ett mindre vackert inre och i detta fall är det en slumrande massmördare (Marshall), gestaltad av William Hurt, som börjar vakna till liv.
Miljöerna är väldigt snygga. Amerikansk upper class, med smak. Det är ingen film där budgeten satt begränsningarna för uttrycken. Fotot är som vanligt när det gäller mainstream-Hollywood mer än godkänt. Aldrig står det i vägen. Alltid gäckar och förför det sömlöst åskådaren in i illusionens rike.
Däremot är det annat som står i vägen för en helgjuten filmupplevelse inom den ’smarta’ thriller-genren. Framförallt den nämnda oförmågan att gräva djupare i en intrig. Costners Mr Brooks skulle ha vunnit massor på att få kompliceras ytterligare i sitt spel mot den omgivande familjen och hans plikter på företaget.
Istället så ges till exempel för stort utrymme åt Demi Moores kriminalpolis, Tracy Atwood. Moore fungerar inte i rollen som blir en förutsägbar och platt skildring av en självständig, tuff, rå och cynisk kvinna med ett sprucket äktenskap i ryggsäcken. Hennes före detta man är för övrigt något av de mer slemmiga exemplen tagna ur manssläktet. Hur hon överhuvudtaget föll dit i första vevan är obegripligt.
Även andra intriger blir störande element och tar för mycket utrymme. Att Brooks får en morbid hobbyfotograf på halsen som kräver att få följa i jakten på mordoffer kunde ha strukits på skissbordet. Ett helt onödigt inslag som endast tillför irritation.
Idéen att låta Brooks inre demon och alter ego förkroppsligas av en annan karaktär som frestar honom och därtill säger de sanningar Brooks knappt vågar tänka är egentligen ett lysande uppslag. Är man riktigt schizzad är det så det måste vara. En ständig följeslagare att diskutera sina begär och reflektioner med. Ibland kanske alter egot blir väl påstridig, men oftast är det så skönt för Brooks när Marshall slår in dörrarna och får den förre att släppa på spärrarna inför sina sjuka drifter.
Costner och framförallt Hurt blir godkända i detta motspel med varandra som dock hade kunnat speglas än mer djävulskt. Costner anletsdrag förblir väl oartikulerade. Men det är denna del som bär filmen och trots allt gör den värd sin kväll och sin slant.
Kommentarer