Recension - Blu-ray/DVD

Vår historia tar sin början nyårsafton 1939 i Venedig. Konstprofessorn Nino Rolfe och hans arton år yngre fru Teresa är på bal tillsammans med dottern Lisa och hennes fästman Lazlo. Lätt upprymd av stämningen, och inte minst av rusdryckerna som serverats under kvällen, låter professorn sina händer vandra under en dans med frun, något som inte uppskattas av vare sig frun eller de andra gästerna.

Trött och besviken över fruns prydhet och det faktum att sexlivet dem emellan är i det närmaste obefintligt börjar professorn att skriva dagbok, med förhoppningen att frun ska läsa den. Han skriver ner sina tankar, sina förbjudna fantasier, och hoppas att på något sätt kunna uppleva dem. Mycket riktigt hittar frun dagboken och läser den. Först blir hon chockad och slår det ifrån sig, men hon kan inte släppa det helt. Snart börjar hon också skriva en hemlig dagbok och snart utbyter de sina fantasier och hämningarna börjar släppa på allvar…

”Bakom låsta dörrar” är regisserad av italienaren Tinto Brass, känd för att göra filmer inom ”erotica”-genren som han själv kallar den. Många andra skulle antagligen kalla det för mjukporr, medan andra låter bli. Själv är jag inte helt säker på exakt vilket fack man ska klassa den i, men erotiskt drama ligger nog närmast till hands. Fast det ska erkännas, särskilt erotiskt är det inte trots nakenheten. I vissa scener är det till och med närmare buskis!

Det blev en hel del skriverier om den här filmen vid premiären, som det alltid blir när Tinto Brasss är i farten. Den här gången handlade det mest om hur hemskt det var att den erkända skådespelerskan Stefania Sandrelli kastade av sig kläderna framför kameran, för att inte tala om hur Shakespearetolkaren Frank Finlay kunde iföra sig trosor, strumpeband och BH! En sådan skandal, the horror!

I dag skulle inte många höja på ögonbrynen inför en sådan sak, de flesta skådespelare – manliga som kvinnliga – brukar agera mer eller mindre nakna med jämna mellanrum utan att någon längre bryr sig.

”Bakom låsta dörrar” har inte åldrats med värdighet i mitt tycke, faktum är att den framkallade gäspningar i soffan hemma. Däremot skulle jag vilja se Kon Ichikawas ”Lidelsernas hus” som filmen bygger på. Kanske den är mer i min smak?

Trots att den här filmen ofta klassas som Tinto Brass mästerverk kan jag inte ge den mer än en tvåa i betyg. Hade det inte varit för Ennio Morricones musik vet jag inte om den ens hade fått det.

Fredrik Liljegren, chefredaktör