Recension - Blu-ray/DVD

Har man gjort rullar som Attack mot polisstation 13, Alla helgons blodiga natt, Flykten från New York och The Thing krävs det en hel del för att halka ner från listan över favoritregissörer. Men John Carpenter har, med undantag av In the mouth of madness från 1995, inte gjort något av värde sedan... ja, They Live från 1988. Man började misströsta rejält förra året när Flykten från L.A. kom, som inte var i närheten av föregångaren, utan mest liknade en meningslös remake på ett mästerverk. Men så händer det. Mirakel upphör aldrig att ske. John Carpenter's Vampires är det bästa mannen fått till på tio år, ja kanske 15 år till och med...

Inte för att det automatiskt betyder mästerverk, med tanke på att den senaste film Carpenter gjorde som var riktigt, riktigt bra är The Thing från 1982, men den gamle skräckfilmsgurun visar med Vampires att han fortfarande kan sina grejor, så att säga. Visst har han tappat något av det där speciella, den där magin som var så kompakt i tidigare rullar och ibland drabbas Vampires av en viss seghet, som dock upphävs av känslan att Carpenter har haft kul när han gjorde denna moderna vampyr-western. För precis som i Attack mot polisstation 13, är den nya filmen en historia i vilda västern- miljö, där skurkarna har bytts ut mot vampyrer och det är inga belevade sådana som i Ann Rice romaner.

De är inga romantiker som förför damer och filosoferar runt livet och sånt, utan här är det mera zombie-liknande blodsugare som inte ger någon nåd. Framförallt ledaren Valek i martial art-skådisen Thomas Ian Griffiths gestalt är imponerande och bra läbbig i sin framtoning. James Woods är underbar som vampyrjägaren Jack Crow som leder ett team av "slayers" där majoriteten tidigt i filmen blir utrotade av valek i en scen som för tankarna till Kathryn Bigelows mästerverk Near Dark. Resten av filmen är en mycket suggestiv och småruggig transportsträcka till en kalasuppgörelse mellan Crow och valek.

John Carpenter's Vampires utspelas i New Mexico och som alltid när Carpenter är på topp jobbar han med låg budget och har full kontroll. Fotot är lysande och stämningen så där typisk Carpenter med mörka och dova toner. Woods torra humor hör också hemma i en bra Carpenter-produktion. Filmen är mycket våldsam och blodig och ibland tänkte jag på specialeffekterna i The Thing. Musiken komponerad av Carpenter är perfekt för stämningen och jag satt ibland och diggade. Soundtracket är kanon!

Så sammantaget med en öppning som man får gåshud av, ett mittenparti som är lite av transportsträcka, men ändå underhållande och en sista halvtimme som är gory och spännande, så blir helhetsintrycket en film som får en att tro på John Carpenter igen!

Göran Skoglund