Recension - Bio

Det kan knappast ha undgått någon flitig Tellusbesökare att Wes Anderson är en av mina absoluta favoriter. (om så är fallet så kan ni läsa mitt regissörsporträtt om mannen, så får ni se på sjutton) Nu är mannen som på egen hand skapade den moderna definitionen av indiefilm äntligen tillbaka med en sprojlans ny rulle som visats på Stockholms filmfestival. “Darjeeling Limited” är historien om tre bröder som efter sin faders begravning beger sig på en spirituell resa genom Indien I hopp om att kunna finna varnadra, men även sig själva.

Wes Anderson fick efter “The Life Aquatic with Steve Zissou” ta emot en del kritik för att aldrig riktigt revolutionera sig själv, utan bara göra samma film om och om igen. Många ansåg även att filmen var redigt överbelastad av detaljer och bottnar som tog bort fokus från den egentliga storyn. “Darjeeling Limited” är ett tydligt steg i en ny riktning. Låt oss säga att de föregående tre filmerna (“Rushmore”, “Royal Teenenbaums” och “Life Aquatic”) ingick i en trilogi vi kan kalla för “sökandet efter en fadersgestalt”. Man förstår här att det är fråga om någonting helt annat, då fadern redan från början är död och begraven. Det är mycket annat som skiljer sig från de tidiga filmerna också, exempelvis så är filmen inte alls lika utstuderad som de tidigare verken, utan det har funnits mycket mer plats för impulsivitet och skaparglädje på inspelningsplatsen. På presskonferensen innan filmen så förklarade Anderson att han i och med filmen annamat ett nytt sätt att arbeta på, som innebär att han istället för att planera varje liten detalj på förhand, tar det lite som det kommer, och låter slumpen avgöra lite hur filmen kommer att se ut. Detta innebär mer handkamera och ett mer jordnära, inte lika stiliserat uttryck.

Jag ser detta nya filmspråk som både ett framsteg, och ett kliv bakåt för Andersons filmskapande. Filmen känns väldigt vital, kvick och rolig, men samtidigt så har den inte alls samma omfång som de tidigare kreationerna. Alla de för Anderson klassiska beståndsdelarna finns där, bara det att det känns en smula lamare än det tidigare gjort. Vissa scener är underbart vackra, men andra känns lite svagare. Karaktärerna är lika välskrivna och humana som alltid, och man känner verkligen med dem i deras motgångar, men stundtals så känns de grundare och man vet inte riktigt vad som driver dem frammåt genom vissa situationer. Någonting bör sägas om skådespelarenamblen som i vanlig ordning gör ett ypperligt jobb, speciellt nytillskottet Brody som gör en strålande Andersondebut. Soundtracket är mycket härligt, och består tillmestadels av musik tagen från Satyajit Rays filmer, men även om Rolling Sones och Kinks finns där så saknar man lite av det sedvanliga Brittish- Invasionköret. Sin vana trogen så använder Wessen mycket Slo-Mo i “Darjeeling Limited”, men här går det närmast till överdrift. Även om det är väldigt snyggt gjort så känns det lite segt med femtalet Slow-Motionscener.

Tråkigt nog så är “Darjeeling Limited” det sämsta Wes Anderson släppt ifrån sig sedan långfilmsdebuten “Bottle Rocket”. Roligt nog så säger det mer om hans snille än om att filmen är dålig, då detta förmodligen är det bästa som rullar upp på biograferna detta år. Det är en av de roligaste filmerna som jag sett på väldigt länge, då Wes tonat upp humorn ett par steg från den subtilitet som tidigare var normen. Men det är även en mycket seriös och gripande berättelse om familjeband på gränsen att gå av. Som kortfilmen och prologen “Hotel Chevalier” förvarnade om så är detta även någonting av det mest personliga och allvarliga på Andersons CV to date. Även om filmen inte är det mästerverk jag kanske hoppats på, så är det en fantastisk film som jag förmodligen kommer att återvända till och se om och om igen. Om inte för någonting annat så kan man ju alltid se filmen bara för den fina skildringen av Indien och dess kultur. Missa den absolut inte då den rullar upp på våra Svenska biografer juldagen.

Kim Ekberg