Recension - Blu-ray/DVD

Molly Jensen (Demi Moore) är konstnär och lever tillsammans med bankmannen Sam Wheat (Patrick Swayze). Deras liv är underbart tills det plötsligt vänds upp och ner, då en av de faller offer i vad som ser ut att vara ett vanligt rån i en mörk gränd.

"Alla filmer som börjar med de där stjärnorna och berget är bra, det är min tes", säger min pojkvän, när vi bänkat oss för att återse denna ljuvliga 90tals-klassiker. Och trots alla bristande specialeffekter, den emellanåt lite stelbente Patrick Swayze och en drejningsscen som blivit föremål för parodier, är detta en okrossbar hyllning till kärleken och dess storhet, i detta livet liksom i nästa. En film att se många gånger om, inte minst för den smäktande musiken och Tony Goldwyns, Sams bäste kompis, svettigt övertygande skådespeleri.

Grejer man tänker på så här i efterhand, efter att förtrollningen från den första gången man såg filmen släppt, är att Ulf Malmroos torde insupit en del inspiration härifrån när han satt och snickrade på sin "Rapport till himlen" 1994. Och att Demi Moores pottfrisyr är ganska porrig, på ett underligt unisexuellt sätt. Man kan fundera över om namnet Sam ska föra tankarna till "Casablanca"? Och det är plötsligt oundvikligt att filmen behandlar både klass-och-rasfrågor, med sin konstnär mittemellan och yuppies med tveksam moral och medkänsla; sin Whoopie Goldberg från de fattigas svarta kvarter som ingen tror på. Det där hackiga samarbetet mellan svart och vit, som liksom i många andra 90talsfilmer är designat att i slutändan övergå till smärtfritt samförstånd, som ett föredöme för resten av USA, kanske...

Men framför allt, som sagt, handlar det om kärleken. Den stora. Jag finner mig sitta och tänka mer på hur situationen skulle upplevas i verkligheten, än hur rollfigurerna upplever den. Och en film som lyckas så bra med att överföra fiktion till känsla, nå in i hjärtat på det viset, och trots sjutton år fortfarande få mig att allvarsamt begrunda de djupa frågorna mitt i all flamsig Hollywoodhet; den är värd all respekt.




Special edition betyder en extra skiva. I det här fallet är det bakom kulisserna, man får förklaringar till hur specialeffekterna gjordes då (på "stenåldern" med dagens snabbt framskridande tröskverk i bluescreen-världen), man får fåniga intervjuer men även intressanta insikter. Som den att Whoopie Goldberg, som vann en oscar för bästa biroll, inte ens var påtänkt för rollen. Hon var för känd, tyckte rollbesättarna...

Lina Arvidsson