Recension - Blu-ray/DVD

Wag the Dog hör till den typen av filmer som man antingen älskar att se om och om igen eller så hör man till den kategorin filmtittare som inte förstår djupet, timingen och finessen i filmen och tycker att det är det tråkigaste skit som man någonsin skådat. Tro mig, jag har träffat vissa dem. Men å andra sidan, då hör dessa individer till folket som rusar hem efter jobbet för att inte missa ett enda avsnitt av Sunset Beach. Inget illa om dem, men hallåå…?

Jag anser att Wag the Dog hamnar i satir/komedins absoluta toppskikt. I korthet handlar det om en amerikansk president som hamnar mitt i en sexskandal och för att klara av den pinsamma situationen kallar han på sin främste strateg, Conrad Brean, för att hjälpa det amerikanska folket att glömma. Brean anser att en skandal av denna magnitud kan överröstas endast av ett hotande krig och genom små, fina manipulationer och trix står USA plötsligt i en krigssituation med Albanien! Som sin hjälp har han en lätt galen Hollywoodproducent och dennes minst sagt originella ensemble av udda figurer.

Robert de Niro spelar med sedvanlig skärpa manipuleraren Brean och Dustin Hoffman den lätt överoptimistiska Stanley Motss. I andra, större och mindre, roller ser vi massor av kända ansikten. Vad sägs om Anne Heche, Jim Belushi, Willie Nelson, Craig T. Nelson, Woody Harrelson, Denis Leary, Kirsten Dunst, William H. Macy, Jay Leno…! Och De Niro och Hoffman lyser i varje scen. Små miner, exakt timing, knivskarp dialog och humor så det står härliga till. Ingen dum-dum humor, ingen slapstick, bara stil, finess och satir på hög nivå.

Om då skådespeleriet håller toppfart så kan man lugnt påstå att Barry Levinsons regi inte är alls sämre. Samma gäller manuset som bl.a. David Mamet knåpat ihop från romanen ”American Hero”. Lysande!
Mark Knopfler har agerat musiker igen och musiken är stillsamt stilig. På tal om musik så måste jag nämna en specifik scen: För att höja amerikanarnas patriotiska känslor för männen och kvinnorna i krig beslutar man att komponera en hymn. Vid inspelningen av hymnen ser det ut som om ”We are the World”-gänget med sina fromma och leende ansikten samlats ihop igen. Det är så plastigt och äckligt sliskigt att man nästan spyr. Megaroligt.
Men plötsligt raserar planerna och man måste hitta på något nytt. Javisst, då komponerar man en ”gammal” blues (ni får se vad jag menar) som med sitt namn syftar på en krigsfånge som blivit kvar i Albanien. I Albanien där man inte fattar alls vad som pågår. För att inte tala om att i krig som inte finns, finns det inte heller krigsfångar.

Vad de gäller Robert De Niro så är vi vana att se honom i topp-prestationer i film efter film. Ibland beslutar han att agera även producent och i dessa några få fall så ser vi hans nedtonande hand över det hela vad det gäller hans egen prestation. Här lämnas utrymme för andra, i detta fall Hoffman och Anne Heche som båda får spela ut sina komiska register.

Wag the Dog är en av de få fullpoängarna jag sett på senare år. Jag rekommenderar den varmt, men väta er inget åt action eller romantikhållet. Detta är satir och komik på högsta nivå.

Jan Ahlgren