Recension - Blu-ray/DVD

Asiater kan det där med skräck. Fler och fler mandarintalande rullar släpps med svensk text och passande amerikansk titel. Likaså denna "Gwai Wik", som fått den amerikanska titeln "Recycle"; återanvändning.

Till en början en mycket stilren och korrekt produktion, det vill säga vi känner igen den karaktäristiskt snygga färgkompositionen, de lagom långa scenerna som ibland avslutas lite abrubt (men hellre det än amerikansk förutsägbarhet) och de läskiga förebådelserna vi aldrig vänjer våra nerver vid.

Asiatisk film kom verkligen i rätt tillfälle för att liva upp i det sunkiga skrcäkträsket av remake, skrikande bimbos och fåniga amerikanska ungdomar. Här är det människor mitt i karriären det handlar om. Huvudrollen Tsui Ting-Yin är i ropet efter att en av hennes romaner nyligen filmatiserats. Nu väntar alla på den nya; "Recycle". En bok som är långt ifrån färdig. Och ett arbete som får underliga oväntade saker att inträffa.

Plötsligt är det som att någon har varit i lägenheten. Hon tycker att hon ser gestalter, långa hårstrån (ja, det finns saker som alltid återkommer i asiatiska skräckfilmer)... Men istället för att fly fortsätter Tsui Ting-Yin att skriva. Och vad annat val har hon egentligen? En man från det förflutna, en man hon gjort sitt bästa för att sudda ut, försöker nu komma tillbaka. En gammal kärlekshistoria med ett tragiskt slut, som Tsui Ting-Yin inte ens vill tänka på... Så när den andra världen öppnar sina portar är det kanske inte så konstigt att hon fastnar på andra sidan av dem. I en värld hon själv har skapat, men under vilka premisser?

Jag och min kompis är tämligen överens om att detta är som två olika filmer. Dels när vi befinner oss i Tsui Ting-Yins hus, det är snygg interiör, en kal estetik i beige med läskiga hatthängare som om man kisar lätt kan förvandlas till något annat. Dels befinner vi oss i en låtsasvärld, som är ack så verklig om man fastnat i den. Här har uppfinningsrikedom och mardrömmar getts fria tyglar, vilket lett till scen efter scen fylld av imponerande inspiration. Ett noggrant utfört arbete, en fröjd för öga och fantasi.

Som vanligt är även de monster som uppenbarar sig skickligt hoptråcklade, här att mer likna trädockor än människor. Oväntat skrämmande. Påminner om effekten i "Ringus" slutscen, kontra "The Rings", där den japanska förlagans haltande människa skrämmer mig mer än den amerikanska plastiga animationen...

Den negativa delen i den här filmen ÄR just influensen från väst, i form av smäktande stråkar. Likt hemvändartemat i "Sagan om ringen" efter de mäktiga krigsscenerna, öser filmskaparna plötsligt på med både smör och Indiana Jones. Visst kan vistelsen i den andra världen liknas vid ett äventyr, men jag kan inte hjälpa att tycka att musiken kommer plötsligt och bryter mot det sakrala skräcktemat som man jobbat så fint med att bygga upp.

Så är den inte så läskig, heller. Efter en nervkittlande inledning och vissa skräckupplevelser på vägen mattas det av. En vändning i slutet som man inte riktigt förstår sig på. Men är inte det också till viss del obligatoriskt, när det handlar om asiatisk film? För som vi säger: hellre det, än amerikansk förutsägbarhet...

Lina Arvidsson