Recension - Blu-ray/DVD

I USA är gängmentaliteten en större del av gatan än den är i Sverige. Och uppgörelserna har inte några logiska och lyckliga avslut som i "West side story". Snarare finns det ingen ände på hämnden, ingen ände på den enorma tillhörigheten, och har man som ung bråkig kille avtjänat ett straff och släpps fri igen är det stor risk att man antingen åker in på anstalt några månader senare, eller blir ihjälskjuten i någon taskig duell. Detta är en förbannelse som även amerikanska fängelser upptäckt. Den här filmen baseras på den sanna berättelsen om fängelsedirektör Sean Porter (här spelad av Dwayne "The Rock" Johnson), som tröttnade på den dåliga statistiken och bestämde sig för att med hjälp av sport ändra förutsättningarna och inställningen hos sina interner.

Jag antar att ni känner till grejen. Ett gäng hopplösa bråkstakar får genom en stark och rättvis men hård ledare upp ögonen för samhörighet och teamwork, och därigenom får de självkänsla och växer som individer. Inser att gatans lag inte är någon annans lag, och att världen har mer att erbjuda om de bara skärper sig. Här är sporten amerikansk fotboll, vilket kan tyckas lite vridet eftersom det enligt mig är en mycket märklig sport som ju snarare framhäver de positiva sidorna av att våld, än förespråkar schysst spel och passningar. Jag laborerar med tanken på en mer hippieliknande sport; kanske om de kunde spela boule, eller volleyboll? Till och med vanlig fotboll hade känts bättre för moralen... Men nu är det USA det handlar om, och man ska vara medveten om grabbigheten. Det är testosteron så det rinner över bräddarna; okej att man inte ska skjuta varann, men att bete sig som "pussies" är fortfarande inget godtagbart.

Och sure, detta berättas på traditionellt Hollywood-vis, med en riktig hjälte i Johnson, emellanåt fantastiskt smörig musik för att lyfta känslorna till höjden, samt en traditionellt följd dramaturgisk kurva utan några som helst överraskningar. Eller besvikelser, om man ser det på det viset.

Men jag tycker ändå inte att man ska vara för hård mot den här filmen. Den har ett fint budskap, man blir lite eldad inombords och börjar i tanken se hur den visas på fängelser runt om i USA. Vänder upp och ner på gängmentalitet och våld, får unga att ta sin plats i samhället som hälsosamma, trevliga individer, javisst är det helylletankar och inte mer sanning än en Hollywoodfilm; men eftersom detta trots allt baserades på en sann historia, så jodå. Verkligheten ÄR ibland en Hollywood-film, något som kan vara fint att påminnas om då och då.

Vad jag vill ha sagt: ja, det är amerikanskt. Men gillar du denna typ av filmer så kommer du inte att bli besviken. Och ja, det har gjorts förut. Men man misslyckas inte den här gången heller. Skådespelarna briljerar, musiken må vara smörig men den fyller sitt syfte, för ja, jag har en tår då och då i mitt öga, och jublar sådär töntigt i soffan, nästan som om det gällde höjdhoppsfinalen i gårdagens VM...

Ett litet plus är förstås Dwayne Johnsons snygghet. Lite Mads Mikkelsen över honom, tycker ni inte?

Lina Arvidsson