Recension - Blu-ray/DVD

Studio S fortsätter sin utgivning av halvt bortglömda filmpärlor. Blir det någon magi av 1978 års skräckthriller ”Magic”? Jo, det blir det. Tre starka skäl till det är den genomtänkta kinematografin, den kusliga musiken och Anthony Hopkins alltid lika lysande skådespeleri.

”Magic” öppnar med att den åldrade och krasslige trollkarlen Merlin lyssnar på sin adept Corkys redogörelse för solodebuten. En solodebut som utspelade sig inför en oengagerad och sjaskig publik. Corky (Hopkins) skönmålar å det grövsta sitt nervösa framträdande som i själva verket blev ett praktfiasko. I slutet av trollerinumret får Corky nog och skäller argsint ut publiken, vilket effektivt skildras med en stum utskällning, ersatt av Hopkins berättarröst.

Ett år senare gör den labile magikern Corky comeback. Vid sin sida har han en framfusig buktalardocka som är väldigt lik honom själv. Corkys agent (Meredith) är på väg att sälja in Corky för ett tv-bolag som vill göra ett pilotavsnitt. Men Corky vägrar genomgå den läkarundersökning som krävs för att tv-bolaget ska vilja skriva kontrakt. Han flyr därför fältet för att rensa tankarna. Besöker sin ungdomskärlek Peggy. Hon älskar buktaleriet, och frågan är om hon inte älskar Corky också, trots att hon är gift. Den försynte Corky övertalas snart av sin impulsive buktalardocka Fats. Övertalas att utföra ett mord.

Veteranen Jerry Goldsmiths musik är föga förvånande väldigt stämningsfull. Särskilt den otäcka munspelsslingan som är dockans tema. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Särskilt Anthony Hopkins. Hopkins visar att han kan spela försynta psykopater också, sådana som inte har en kannibalistisk natur. Storyn fungerar mer än väl. Corkys enrumsdialoger (monologer) med Fats är härligt störda. Så mycket bättre än en gluttig Chucky-docka. Det jag kan sakna är lite mer om varför Corky blev som han blev.

Johan Karlsson