Recension - Blu-ray/DVD

Gray (Jennifer Garner) förlorar sin fästman i en tragisk olycka, och flyttar efter begravningen ihop med hans vänner för att bearbeta sorgen. Det är kraftige, humoristiske och kulturellt bevandrade Sam (Kevin Smith) med sin vapendragare, den något mer tillbakadragne gentlemannen Dennis (Sam Jaeger). Och så Fritz då (Timothy Olyphant), som till skillnad från de andra två snarare förpestar stämningen, än försöker muntra upp den.

Givetvis kommer det vändningar. Vissa av dem ganska skickligt inlindade faktiskt, och jag tänker inte avslöja hur Juliette Lewis karaktär kommer in i berättelsen. Kan dock avslöja att den är uppfriskande nog mer åt det vuxna hållet, än de Lolitas man är van vid att se henne framföra. (Rolig detalj är att det finns filmsnuttar från audition-tillfällen på extramaterialet. Inte så kul som man kanske väntat sig, men trots allt lite kittlande, att tänka sig Lewis som nervös sökande i mängden.)

Å gud, varför måste man alltid se på komikern att det är han som är komikern, tänker jag trött, när Sam, Adam Alsings tvillingbror, skymtar fram i dörröppningen. Hollywood tror verkligen det minsta om människors kapacitet att tolka, OCH låta sig överraskas… Men det finns överraskningar. Det finns lättnadens suckar över att tung psykologi faktiskt tillåts ta plats. Hur liten den än må vara.

För givetvis är detta ”Catch and release”s ackilleshäl. Sorgen är enbart en lättvindlig detalj, i en trots allt relativt klassisk romantisk komedi. Visst; Jennifer Garner gråter vackert. Men sorgen efter en död make bör inte behandlas som en lättvindlig detalj, tycker jag; den bör vara en ständigt närvarande sentimental matta. Denna film har potential emellanåt, i fina scenkompositioner och filmmusik som för tankarna till ”Gardens state”, samt ett noga genomtänkt manus. Den skulle kunna bli mer än bara smetig Hollywood. Och den ÄR mer. Din filmkväll kommer inte att spolieras, vilket vi inte bara har puddingen Timothy Olyphant att tacka för…

Helt klart är att framsidan är sämre än filmen. Och att det är skönt att se en film om någon som dött, men slippa se smöriga tillbakablickar. Inte en bild visas på den döde fästmannen. Bara en detalj kanske, men häri ligger en del av det jag menar. Potentialen. Det som faktiskt skiljer denna Hollywoodfilm från alla de andra du ser på hyrtoppen.

Lina Arvidsson