Recension - Blu-ray/DVD
"Upp till kamp" är inte en tv-serie. Det är ett omsorgsfullt mästerverk på fyra avsnitt.
Så genialiskt lyhört har Peter Birro fångat 2000-samhällets undertryckta längtan bort från det benhårda Moderatstyret, där förändringarna är stora för ett gammalt sosse-Sverige. Han gör det genom att ta oss långt härifrån, närmare bestämt till tiden innan Internet hänt. Innan barn hade självklara dagis, innan folk ifrågasatte att vad som stod i tidningen var sant. 70-talet. Hur mycket har inte filmats och skrivits om denna glödande period; slutet av 60-talet början av 70-talet; vem har inte önskat sig dit nån gång? Tiden då det såg ut som att det gick att göra skillnad. Peace, love and understanding. Ingen blasé, ironi eller bitter känsla av att allt redan gjorts, inget går att förändra.
Tommy (Sverrir Gudnason), Lena (Fanny Risberg), Erik (Simon J Berger) och Rebecka (Ruth Vega Fernandez) träffas under mitten av 60-talet i Göteborg. Deras bakgrunder och sociala status skiljer sig mycket distinkt från varandra, och detta är ej heller en saga om några opposites som attracts. Nej, åren går och människor utvecklas. Vad blir det av de stora tankarna? Drömmen om Amerika? Kanske får man en spelning på Cue Club? Eller ett jobb som sjuksköterska på heltid? Kan man säga ja till pappas pengar? Kan en fallen människa klättra tillbaka upp? Frågorna en ung människa ställer sig. Då, ganska likt nu.
Mikael Marcimain blev hyllad för sin filmatisering av "Lasermannen", gjord för tv 2005. Här återgav han 90-talets rasistiska anda med Ny demokrati, och en helgjuten David Dencik figurerade i huvudrollen. I "Upp till kamp" följer han upp och befäster sin styrka beträffande tidsande-porträtt. Aldrig, jag säger aldrig, har jag sett en epok återges så noggrannt. Det nästan stör hur fint bilden minner om "Mandomsprovet" (1967) eller "Maratonmannen" (1976), hur Fanny Risberg och Simon J Berger; ja för all del ALLA skådespelare kan se så handplockade ut från denna tid. Som om det handlar om en faktiskt reell tidsresa. Som om det finns ett Göteborg under marken, orört sedan denna tid. Som om musiken, nyskapad av Soundtrack of our lifes Mattias Bärjed, i själva verket kommer från en dammig gramofonskiva, omsorgsfullt framletad, putsad och restaurerad.
Men bilden är inte restaurerad. Ljudet låter en del repliker falla bort. Som sagt: som om den hämtats från en annan värld. Som ett oredigerat dokument från en svunnen tid, och nej jag levde inte på 70-talet! Jag kan inte säga om detta är autentiskt, om detta är "precis så som det var". Men jag kan tydligt se de vågor som satts i rullning efter att serien sändes i svt i september. Hur DN drog igång en hel intervjuserie om 70-talet, återigen strävandes efter autenciteten. Hur var det egentligen att leva på den tiden? Hur var det, egentligen?
Och skådespelarna! Vilka försiktiga stjärnor! Man kallar även den nya ungdomssåpan "Andra avenyn" en storsatsning, men produktionsmässigt liksom skådespelarmässigt är det ett hån att använda samma etikett på dessa båda kvällsförströelser. Sverrir Gudnason är den enda jag känner igen sen tidigare, då främst från "Nya tider", en av alla dessa serier man helst vill glömma. Det talas om att detta är hans genombrott. Jag hoppas att det stämmer. De andra är för mig okända ansikten. Men en fantastic four är det, som vi knappast sett det sista av.
Denna recension börjar bli löjlig nu, jag känner det själv. Behöver jag ens nämna hur knäsvag jag blir av lejongult, polotröjor och stickade västar i höstens HM-katalog? Ska denna skapelse ses som ett inlägg i debatten? Vill vi tillbaka till en tid som flytt?
Viktigaste kontentan är trots allt: är det någon som ännu inte sett denna stolthet i svensk tv-historia? Då kan du skatta dig lycklig. Då har du det bästa fortfarande framför dig.
Kommentarer