Recension - Blu-ray/DVD

Syskonen Wong går skilda vägar vid barnsben när Dragon (Donnie Yen) lämnar kampsportsskolan för att söka sin egen väg utan brodern Tiger (Nicholas Tse). De hamnar i olika led om lagen, men förs samman i och med den accelererande konflikten mellan undre världens fulaste fiskar.
 

 

Att en serietidning står som förlaga överraskar inte, med sina stiltypiska bildkompositioner och det stödjande kameraarbete som väcker liv i serierutorna. Slagsmålsscenerna, som koreograferats av Donnie Yen själv, för tankarna mot tv-spel som ”Tekken” och ”Street Fighter”. Det utdelas slag och sparkar som krävt stålvajrar och sin beskärda del CG – rörelser med ursprung från tv-spelskonsolerna snarare än en verklig dojo. Realism brukar inte stå högt på prioriteringslistan i genrens moderna tappningar, för det är sedan tidigare känt att verklighetstrogna kampsportsscener inte alls gör sig lika bra framför kameran. Kolla bara på Chuck Norris, en stelbent Texas Ranger, men inget mindre än en verklighetens kampsportsmästare. Donnie Yen kastar befriande faktaböckerna åt sidan och demonstrerar istället ett fascinerande sinne för filmvänliga käftsmällar, inbakat i en visuell slagsmålsklubb som aldrig upphör att underhålla och överraska.

Jag påminns om manusbrister i takt med en återkommande ansträngning till karaktärsfördjupning. Därigenom vill man säkert höja temperaturen några grader inför kommande fighter, men termometern upphör att spricka vid de mer djuplodande konstpauserna. Så länge Donnie Yen briljerar med sin koreografi är jag nöjd. Karaktärsgestaltningarna lägger bara spikmattor längs vägen mot succé, och jag hade föredragit att se krutet läggas på billiga one-liners. Charmiga skämt hade kunnat tillföra en skvätt till det hjärta för genren som ständigt pumpar bakom handgemängen.

 

 

”Dragon Tiger Gate” är som bäst när tempot skruvas upp alldeles för högt, ögonen fortsätter registrera och hjärnan tillåts att koppla av några minuter. Det är en hårdför avkoppling som erbjuds vid topparna, men bekvämlighet övergår till gäspningar när våra kära karaktärer pratar för mycket. De ska slå på käften – inte öppna den. Dialog åsido är Donnie Yen en prisse att hålla utkik efter. Det är bara ett en tidsfråga innan Hollywood ber om en blåtira.

Sebastian Lindvall