Recension - Blu-ray/DVD

Regissören och manusförfattaren Michael Caleo skrev år 2004 ett avsnitt till TV-serien ”Sopranos” och blev faktiskt nominerad till en Emmy i kategorin ”Outstanding Writing for a Drama Series”. Det var dock hans enda egentliga merit och framgång fram tills att han långfilmsdebuterade med just ”Deception” (2006). I och med denna film fick han chansen att jobba med relativt stora namn som bl.a. Michael Keaton och Brendan Fraser.

Ted (Keaton) är en framgångsrik och hårdför toppsäljare i New York. Jamie (Fraser), en ung man med goda visitord fårn tidigare anställning inom säljbranchen, blir Ted’s lärling. Trots att bra möjligheter till goda affärer ges, så uteblir Jamie’s framgång och han börjar att tvivla på sig själv. Hans liv blir inte lättare av att företagets chef och den bittre och cyniske Ted tjatar på honom, dessutom börjar hans Belisa (Amber Valletta) bli frustrerad över hur deras förhållande utvecklas. När så Jamie presenterar sin fästmö för Ted dröjer det inte länge förrän en otrohetsaffär tar sin början.

Vad Caleo ville med denna film är inte svårt att räkna ut; ett triangeldrama i businessmiljö, där allting kanske inte är vad det först verkar. Men vem lurade i honom att det på något sätt skulle vara originellt eller ens det minsta spännande? Eftersom att han själv skrivit manuset får man anta att han lurade sig själv till att detta var en fräsch och intressant idé som med hjälp av några bra skådisar och en dos lättsamhet kunde bli en stor framgång. Problemet är bara att ingenting fungerar…

Det är en gåta hur Brendan Fraser någonsin fått bli ett namn i Hollywood; det brukar ändå krävas åtminstone en gnutta talang eller utstrålning för att bli långvarig inom branchen. Han gjorde nog sin paradroll i genomvidriga ”Djungel-George” (1997), men det är 10 år sedan nu. Här i ”Deception” förstör han varje scen och mot slutet blir det rent outhärdligt dåligt och skrattretande.

Michael Keaton är inte alls på det avrgundsdjup som Brendan Fraser, men heller inte begåvad med karisma nog för att bära en film på sina axlar. Även han är stundtals plågsam att se, framförallt då han i filmen säger ”fuck” några gånger i varje mening bara för att betraktaren verkligen ska förstå vilken hård och bitter typ han är. Det blir givetvis bara fånigt och känns helt oäkta.

Även om skådisarna inte är mycket att glädja sig åt så var de ändå chanslösa i och med att manuset är skrivet för att 7-åringar ska förutse den stora twisten, även om filmen av någon konstig anledning belagts med 15-års gräns. Vad är grejen med att så tydligt flagga för en twist när själva ordet syftar på en oväntad vändning? Till och med filmens titel ”Deception” ger ju en hint om vad som komma skall.

Det enda icke-negativa, om än för den skull inte positiva, som går att finna i denna film är fotot. Annars är det en skrämmande förutsägbar och finessfri film som lämnar betraktaren berörd av helt fel anledningar…

Per Wahlgren