Recension - Blu-ray/DVD

I inledningen till "Fast food nation" dras vi först in i amerikansk sprakande fräsch verklighet, där leende barnfamiljer sitter böjda över sina hamburgare, för att sedan droppas av i karg fattig mexikansk verklighet, där unga killar och tjejer (däribland våra mexikanska huvudroller i detta drama) smugglas över gränsen för att få jobb på ett stort slakteriföretag, underleverantörer till bland andra snabbmatskedjan Mickey's. Där förstås en av våra amerikanska huvudrollsinnehavare jobbar. Det här är alltså inte en dokumentärfilm, som jag först trodde, utan en spelfilm gjord efter Hollywoodkonstens alla regler.

Liksom vi är vana från filmer som "Crash" (2004) och "Babel"(2006) är detta en historia vävd kring olika människors öden. Det handlar om ekonomiska bekymmer, bekvämlighet, yrkesskicklighet, tonårsrevolt och längtan efter att göra uppror mot de högre makterna. I detta fallet representerade av den alltmer omfattande snabbmatsindustrin, med sitt ursprungsfäste i USA men med starka tentakler över hela världen. Mickey's kunde lika gärna hetat McDonalds.

Generalisering brukar vara en stående ingrediens i de flesta politiskt engagerande filmer, så även här till viss del. Men än mer imponerande är den generalisering som uteblir. Även om detta är en typisk amerikansk film i sitt berättarspråk och till viss del i sin gestaltning, så återfinns inga goda eller onda människor. Bara intentioner. Och önskningar. Det vill säga mycket naturliga, mänskliga grundförutsättningar, som i sig inte direkt leder till att världen blir bättre. Men sannerligen leder till att få folk att känna igen sig, och därigenom få upp deras ögon för de problem som gestaltas.

Filmen baseras på boken med samma namn av Eric Schlosser. Och till skillnad från filmer som "Crash" och "Babel", för jag vill påpeka att det finns en distinkt skillnad och att jag faktiskt upplever den som bra, även om den sänker slutbetyget; är att denna film aldrig kommer att vinna en oscar. Skaparna till denna film har inga konstnärliga pretentioner. Vilka, för det tror jag, faktiskt kan stå i vägen för gemene man när det gäller att ta till sig budskap. Slow Joe in the backrow vill inte ha underliga kameravinklar eller djupa filosofiska funderingar, hur allmängiltiga de än kan vara under den polerade ytan. Nej, min första tanke är att amerikanska folket måste ha lättare att ta till sig budskap i en sån här film, som visserligen frossar i förstklassiga skådespelare (Greg Kinnear, Kris Kristofferson, Patricia Arquette, m.fl) men som har en berättarstruktur som är enkel som en hamburgare att sätta tänderna i. You know what you're gonna get.

Detta skiljer även filmen distinkt från de dokumentärer som börjat florera; om allt från köttindustrin till George W Bush. För vi vet alla att det var Michael Moore som höjde dokumentärfilmens publiksiffror. Och varför gjorde han det? Jo, på grund av hans populism förstås. Därför tror jag att även denna film får folk att faktiskt titta, ta till sig budskapet. Och det gäller inte bara amerikaner. Utan människor över huvud taget.

En annan fundering som slår mig är hur slakteribilder, hur döda än korna är när de åker genom de olika faserna av att skiljas från huvud, skinnas, bli av med horn, blod, inälvor; så mår jag lika dåligt av det varje gång. Det är skräckfilm av högsta rang. Hade människor behandlats så här på film hade filmen ifråga blivit censurerad och portad och omskriven som inåt helvete. Men detta är slakt. Det händer dagligen överallt i världen. Det är verkligheten, som folk för sin aptits skull tvingas att ständigt blunda för. Igår pratade Filip och Fredrik på bästa sändningstid om omöjligheten i att äta hund i Sverige, och att vi inte ska beskylla Kina för att de gör det, för "vi äter ju... annat här." Efter att ha sett slaktscener är jag alltid övertygad om att fortsätta vara vegeterian för resten av livet. Man kan ju hoppas att åtminstone några st av alla hamburgerätare där ute tänker liknande tankar.

En tredje fundering är att det är synd att aktivisterna alltid ska bestå av ungdomar, som visserligen är radikala men samtidigt inte ordentligt insatta i hur världens kedjor beror av varandra. De har helt enkelt inte växt upp tillräckligt för att förstå att världen inte kan ses i svart och vitt. Men så ser jag nyanserna i även detta. Nog bistår filmen med upprorsmakare i alla åldersgrupper. Dock ingen riktig revolution. Om du jobbar för ett multinationellt starkt företag kan du aldrig räkna med att hävda dig. Dessa företag förlorar inte på att ljuga, de förlorar inte på att det då och då läcker ut mindre angenäma hemligheter om deras hantering, hell; de förlorar inte ens på att du stämmer dem! Den här filmen visar detta klart och tydligt, lika klart och tydligt som briljanta "The Corporation", en skicklig dokumentärfilm av bland andra Mark Achbar och Jennifer Abbott, som med sina 145 minuter dock står svajigt i konkurrensen om tittarna. Låt oss hoppas att fler hittar till "Fast Food Nation", som även om den inte är lika djupgående som "The Corporation" (som jämför de stora företagen med en psykopats hjärna!) sniffar på samma problematik: den lilla människan mot de stora företagen.

"Fast Food Nation" genomför ingen riktig revolution. Det vill den att publiken ska stå för.

Lina Arvidsson