Recension - Bio

Ett monster i New York, en kärlekshistoria och en handhållen skakig kamera är grundförutsättningarna för jättehajpen och senaste biosuccén i USA ”Cloverfield”. Filmen inleds med att huvudpersonen Rob ska åka iväg till Japan och blir överraskad med en stor avskedsfest. Hans bäste vän Hud har tagit på sig uppdraget att dokumentera kalaset med en videokamera, vilket han tar på stort allvar. Hud lyckas få med det viktigaste skvallret och den nödvändiga informationen om karaktärerna för att åskådaren fortsättningsvis ska kunna följa med i plotten.

Inledningsvis har jag svårt att distansera mig från själva produktionsgreppet i filmen. Hemmavideokänslan ska göras så autentisk som möjligt samtidigt som filmen måste följa vissa narrativa mönster för väcka intresse. Det är en svår balansgång och mer än en gång känns Huds påflugna sätt att filma omgivningen krystad. Det här känns värst i början även om det stundtals återkommer senare i filmen. Dock, när väl monstret börjar härja och sceneriet likt en jordbävning på richterskala nio vänder upp och ner på tillvaron, glömmer man lätt det cinematografiska upplägget och sugs in i katastrofstämningen som om fotot vore en dokumentär gestaltning.

När väl första larmet om att någonting utöver det vanliga håller på att ske går allting väldigt snabbt. Hela Manhattan chockas av det öronbedövande dånet, skakningarna i marken och prylar som kommer flygande i luften. Referenserna till 11/9 är påtagliga och just därför blir atmosfären än mer ruggig. Skadade, skrikande och chockade människor försöker förstå vad som händer bland bråte och molntäcken av damm. Det här är riktigt bra gjort. Den sceniska uppbyggnaden känns oerhört genomarbetad och välgjord. Ett annat intressant faktum är att de allra flesta människors referenser till 11/9 är via halvtaskiga mediala bilder fångade i stunden av skräckslagna amatörer och därför får den skakiga kameran en ytterligare dimension i filmen.

Kritik mot filmen blir dess enkelspårighet, eftersom vi som åskådare i princip hela tiden tvingas följa Hud och hans kameravinklar. Parallellhandlingar som annars fungerar som spänningshöjare och driv i filmsammanhang lämnas åt sidan eftersom det amatörfilmsmässiga greppet annars skulle gå förlorat. Rätt ordentligt osannolikt är att Hud, trots alla extrema situationer, lyckas filma hela tiden. Men det ska sägas att det också är smart gjort. När Hud till exempel tappar kameran utnyttjas bildvinkeln funktionellt och vi får se scenerier som annars inte vore möjliga.

Skådespelarna tillför inte mycket för att fördjupa handlingen, mer än att de gör sitt jobb: skriker, springer och kommer med förutsägbara kommentarer i den tarvliga dialogen. Men å andra sidan är ju inte poängen med filmen att visa upp dynamiska personporträtt. Karaktärerna får nöja sig med att stå tillbaka för filmens huvudgestalt, monstret, som är skildras desto mer storslaget. Det dröjer innan besten mer än skymtas på avstånd mellan skraporna – vilket bara ökar förväntningarna – och när det väl händer blir åtminstone inte jag besviken. En supersnygg animering av ett lika delar coolt och läskigt dinosaurieliknande vidunder som släpper ifrån sig märkliga, aggressiva små spindelvarelser blir en upplevelse som definitivt är värt biljetten. Att dessutom frihetsgudinnans huvud kommer flygande i början av filmen är en rolig bonus som lämnar öppningar för djupare tolkningar, för den som vill.

Anna Keijer