Recension - Blu-ray/DVD

Creepshow. Det ordet för mig tillbaka till min barndom då jag tillsammans med grannen satt och kollade på en massa piratkopierade VHS-filmer, oftast action och skräck som vi egentligen inte fick se. En av de många filmer vi såg var ”Creepshow” från 1982, Stephen Kings och George A. Romeros hyllning till 50-talets skräckserietidningar. Den bestod av fem olika historier och var oftast mer rolig än läskig, precis som det var tänkt. Fem år senare kom en uppföljare uppbyggd på samma sätt, där avsnittet ”The Raft” snabbt blev en personlig favorit.

Det var väldigt många år sedan jag såg dessa, så när jag nyligen fick ”Creepshow III” i brevlådan blev jag både förvånad och förtjust. Förvånad för att jag inte hört talas om att den över huvud taget existerade, och förtjust för att jag framför mig såg en ny, härlig samling historier signerade King och Romero. Men så tittade jag lite närmare på omslaget: ”Uppföljaren till George A. Romero & Stephen Kings rysare” stod det, de hade ingenting med denna att göra. Attans.

Upplägget är detsamma som tidigare. En animerad vinjett inleder filmen och redan här började jag ana oråd. Istället för en enkelt tecknad film som i ettan och tvåan bjuds vi på en ful datoranimerad sekvens som bara känns irriterande. Jaja, det är bara en vinjett…

De fem olika delhistorierna, som på sätt och vis hänger ihop – håll ögon och öron öppna – är av varierande kvalitet. Den första, ”Alice” handlar om en bortskämd tonårstjej vars pappa har fått tag på en ny fjärrkontroll med oanade funktioner. Totalt ointressant historia. Sedan följer den betydligt bättre ”The Radio” där vi får följa losern Jerry när han skaffar en ny, väldigt speciell radio.

I det tredje avsnittet, ”Rachel the Call Girl”, möter vi Rachel. Hon är en call girl (duh!) som gillar att ta hand om sina torskar ordentligt, helst med kniv. Men hennes senaste kund är inte som alla andra… Ett medelbra avsnitt som har sina poänger men inte riktigt når ända fram. Avsnitt fyra heter ”Professor Dayton’s Wife” och har en betydligt mer komisk ton än de andra. Tyvärr blir det lite väl hysteriskt och till slut känns det som en blandning av ”Re-Animator” och ”Stefan & Krister”.

I det femte och sista avsnittet, ”The Haunted Dog”, möter vi den osympatiske läkaren Dr Farwell som efter en fatal felbehandling hemsöks av den avlidne patientens osalige ande. Inte heller särskilt bra avsnitt tyvärr.

”Creepshow III” är som en ask Matadormix. Det finns en och annan trevlig bit men det mesta är inget att ha. Jag ser istället fram emot 2008 års upplaga av ”Creepshow”, där Stephen King än en gång ligger bakom hemskheterna.

Fredrik Liljegren, chefredaktör