Recension - Bio

Paul Thomas Anderson (”Boogie Nights”, ”Magnolia”, ”Punch-Drunk Love”) är tillbaka med ett drama av episka mått, löst baserad på Upton Sinclairs roman ”Oil!” från 1927. Regissören betonar parallellerna mellan oljeborrande och filmskapande i de stora ekonomiska riskerna som tas utan att veta om man skall hitta något.

Året är 1898 då vi först stiftar bekantskap med Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis) på egen hand huggandes efter silver i en gruva någonstans i ödemarken i New Mexico. Efter att ha råkat ut för ett olycksfall i samband med en lyckosam upptäckt däri, släpandes sig själv på mage tillbaka till civilisationen och en väntande vinst, förstår vi att det är en man med en ovanligt stark vilja. Snart inslagen på oljeletande, eftersom det ligger i tiden, reser Plainview tillsammans med sin adoptivson H.W. (Dillon Freasier) till Kalifornien. Som den smarte och skrupelfrie entreprenör han är, inleder han inköp av omfattande landområden för att senare kunna prospektera. Ett våghalsigt företagande med stora vinstmöjligheter för den som har turen och skickligheten att stöta ihop med en fyndighet. Här i det lilla samhället Little Boston möter han dock motstånd i religionen och särskilt i predikaren Eli Sunday (Paul Dano) som representerar allt det Plainview föraktar, något som också är ömsesidigt. De båda går mot allt större makt och inflytande, men på helt skilda sätt, den ene genom sitt hänsynslösa vinstbegär som även skapar nya jobbtillfällen, den andre genom sin bergsförflyttartro, vilken frammanar förtröstan och gemenskap i församlingen.



Det finns likheter med ”Citizen Kane” (Orson Welles, 1941) i den historiska skildringen av en komplex och karismatisk karaktär som inte tvekar att gå över lik för att genomföra sina storslagna ambitioner. Men till skillnad från ”Citizen Kane” lämnar ”There Will Be Blood” mig tämligen oberörd. Visst, fotot är fantastiskt (Robert Elswit), skådespeleriet klanderfritt, och det finns en hög grad av trovärdighet i iscensättning och miljöer. Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood har bidragit med ett maffigt musiklandskap. Beklagligt nog räcker inte detta när poängen med historien är så påfallande ihålig. Det slår mig att Paul Thomas Anderson avsiktligt tycks ha arbetat som om han letat efter olja under själva filmandet - vilket är modigt på en så stor produktion och värt ett omnämnande – men knappast lyckats knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Det är som ett magnifikt oljetorn som sprutar olja åt alla håll och kanter utan att den samlas upp. Vi har att göra med stora teman och motsatser: materialism-andlighet, egoism-altruism, utvecklingsiver-konservatism. En apokalyptisk stämning svävar över filmen redan från början – tänk bara på de förväntningar den koncisa titeln rullar upp på näthinnan - och den byggs det konsekvent vidare på. Därför är det extra bittert när den slutgiltiga uppgörelsen väl kommer mellan de båda ärkefienderna: då handlar det nämligen om ett platt fall - och med det menar jag ett magplask från hög höjd som ekar av tomhet.

Gustav af Ugglas