Recension - Bio
I’m not there är snarare en installation eller ett kollage än en sammanhängande film. den röda tråden är på något vis Bob Dylans liv och verk fram till början av 80-talet med små tjuvnyp i den senaste produktionen. Det är en manusförfattare och regissörs lekfulla hantering av ett ikonporträtt som kanske helst inte skulle ha nått biografer eller ens Dvd-hyllorna. Det är den mest sanslösa disneyfiering jag varit med om, till och med HC Andersens ”Den lille havefrue” är behandlad med större respekt. Det är inte skådespelarnas fel att det inte är bra, eller i alla fall inte bara deras fel. Framförallt Cate Blanchett gör ju ett bra jobb. Min lite avvikande invändning mot hennes prestation är väl att det är omotiverat varför Todd Haynes har valt att använda en kvinna i rollen som en av de sex chatteringarna av Bob Dylans personlighet.
Haynes tar sig väldigt stora friheter när han väljer att skriva publiken på näsan med sina tolkningar av Dylans konstnärsskap och de ordentligt uppskruvade delarna av hans karaktär är pinsamt övertydliga på ett sätt som får mig att misstänka att den annars utmärkte regissören har fått total hybris. Jag är inte så säker på att den tystlåtne ikonen själv hade gillat detta imaginära resande i hans inre. Det finns en massa roliga referenser till Dylans musik i varje scen, som liksom lite för tydligt har lämnats kvar för att synas. Personer och repliker ur sångerna som dyker upp och blandas med kärlekspartners, vänner, fiender och händelser i en ganska absurd virvel har blandats samman och serveras med chokladsås i kebabbröd. Svårt att begripa varför. Bilderna man får direkt ur Dylans poesi är helt klart magnifikare än detta. Det blir platt och ofullkomligt och dessutom är jag rätt säker på att Todd Haynes tolkning av Dylan är väldigt amerikansk. Så för den korkade vita medelklass publiken kanske detta är bra. Ungefär som en serieversion av Sagan om Ringen, men absolut inte i klass med Peter Jacksons filmatisering av den samma. Om man ska säga några positiva saker ändå för att inte bara framstå som en sur intrikat Dylannörd så vill jag framhäva:
Den lille svarte killen som spelar Dylans alter ego Jack som kallar sig Woody Guthrie (efter Dylans store hjälte och förebild) och scenen där Jack hälsar på Woody på sjukhuset är ändå på något sätt ganska fin.
När Dylan och Beatles röker gräs ihop utanför slottet. Det är ganska humoristiskt och det är kul att Beatlarna framställs som idioter.
Dylan i ett snöre svävande som en Tivoliballong är fantastisk som performanceidé… hoppas att Robert snor idén till nästa turnévända här!
Detta är i stort sett en meningslös, hypad och uppblåst produktion och det smärtar hårt att se Heath Ledger i en av hans sämsta rollprestationer någonsin så nära efter hans tragiska bortgång. Se inte denna film, vare sig du kan allt om Dylan eller är fullkomligt likgiltig, så är det ett utdraget slöseri med din tid. Se hellre Scorseses ”No Direction Home” som är ett riktigt mästerverk… och med den riktige Dylan i huvudroll.
Det som ändå håller betyget ovan vattenytan är fotot som är vansinnigt välsvarvat och den goda intention som trots resultatet faktiskt kan skönjas mellan de övertydliga raderna.
Kommentarer