Recension - Blu-ray/DVD

VARNING: Denna recension avslöjar hela filmen, även om det inte finns så mycket att avslöja. Om du planerar att se filmen så bör du sluta läsa denna text precis nu, och sedan skylla dig själv.

Jag minns en gammal intervju med Audery Tautou jag läste för 100 år sedan, precis efter att hon slagit igenom big time med ”Amelie”. I intervjun så sa hon att hon trots den omedelbara celebriteten inte skulle vara med i en massa filmer bara för att bli ett fejs. ”Fint”, tänkte jag, äntligen en skådespelare som bara är med i saker med kvalitet, och på ett Carolina Kläuftskt manér vägrar göra sin sak för någon annans skull än ditt egen. Nu blev det ju inte riktigt så, för sedan så kom ”Da Vinci-koden” och tusen miljoner andra lågvattenfilmer. Sakta men säkert så har Tatutou blivit ett anlete som man likt Reine Brynolfssons ser i var och varannan film, och i ärlighetens namn börjar det räcka nu. Man är trött på hennes look, hennes charm, och hennes ständiga skådespeleri, och vill bara slippa allt vad hon heter.

Filmen som fått mig så gnällig på Tautou heter ”Tillsammans är man mindre ensam”, och är i sanning inget mästerverk. Filmen handlar om tre människor i ett hyreshus. Dessa är; En tönt med skägg som bara vill knulla, en slags fransk ”Elling, och så Audery Tatou. Dessa tre personers liv sammanblandas som så att Elling och Tautou blir kompisar, och Tautou flyttar in i hans lägenget, där även den skäggige mannen bor. Sedan så börjar skägget och Tautou att knulla med varandra, och sedan så händer det ingenting mer i hela filmen. Det är konstigt hur man i en kommersiell film som denna har valt att välja bort den ordinarie dramaturgistrukturen, för att istället handla om ingenting. Jag har egentligen ingenting emot att om det på ytan inte verkar hända någonting, och att dramat istället utspelar sig inuti karaktärerna. Men denna film är rutten från mitten, och handlar inte om någonting. Man brukar åtminstone slänga in någon form av motgång innan huvudpersonerna får som de vill, men någonting sådant finns inte alls här. Karaktärerna har ett mål att uppnå, och det gör de också, och sen är filmen slut. Kanske beror detta på att karaktärerna i filmen är så jävla papperstunna att det är omöjligt att applicera någonting från sig själv på dem. Det är en sådan film där man hoppas att allt ska gå åt helvete, men inget gör det. Kanske har man den litterära förlagan att skylla att resultatet blev så pissigt, kanske så var man bara dum i huvudet.

Jag ska inte sticka någonting under stolen, det finns en del saker som är bra med filmen, även om de är få. Allt det tekniska är kompetent, om än ospännande, och det finns egentligen ingenting att klaga på annat än det rent innehållsmässiga. Men om man vill göra en film som ska vara en romantisk komedi, så känns det som om man har misslyckats en aning om man inte får publiken, i detta fall jag, att känna någonting. Jag känner ingenting, jag är som en sten. Det smöriga flygplatsslutet blir droppen som rinner över bägaren, och jag får ont i hjärtat av att se det.

På postern till ”tillsammans är man mindre ensam” så är de enda betyg som återfinns hämtade från diverse kärringtidningar. Jag kan förstå att det är till denna målgrupp filmen riktar sig, och att dessa säkert kan få ut någonting av den. Om man inte är en kärring så bör man undvika denna film, på samma sätt som alla andra än unga osäkra oskulder i nionde klass bör undvika en film som bara Slitz och Café satt sina skiftnycklar och skeppargubbar på (Sin City).

Kim Ekberg