Recension - Bio
Coenbröderna har varit nere ett tag nu. Efter den sunkiga ”Intolerable Crulety” och den halvtaskiga remaken på ”Ladykillers” så var det lätt att tro att deras storhetstid var över för länge sedan, och att de aldrig skulle återvända. Men tji fick vi belackare då ”No Country for old men” är mer Coen än bröderna Coen någonsin har varit, och det är enahanda positivt. Alla ingredienser finns åter i grytan: brottet som går snett, den ironiska tonen, slumpen, det bisarra våldet och hundarna. Att kliva in i biosalongen är som att återse en god gammal vän (eller två) efter ett par års frånvaro.
Filmen handlar om en maffiauppgörelse som går snett, en väska full med sedlar som handlar i fel händer, men framförallt en sensationellt sinnessjuk seriemördare spelad av Javier Bardem. Med en så nattsvart historia hade man lätt kunnat få en film som bara var besvärlig att se på, men Coenbröderna lyckas på sitt patenterade vis att ingjuta humor och värme i filmen på ett kanske inte helt väntat sätt. Det finns en fingertoppskänsla ända ner i varenda liten biroll, vilket är få regissörer förunnat. Att se den känslolösa psykopaten vandra in i en bensinmack som inte verkar haft en kund på två veckor, för att mötas av en halvrund kärring som filar naglarna, är en ren njutning, och man kan inte göra annat än att välkomna bröderna hem igen.
Utan tvivel är ”No Country for old Men” en grabbarnas film. Man märker klart och tydligt att det inte är systrarna Coen som sitter i registolarna. Det är grabbar som gör upp sinsemellan, på ett grabbigt sätt. Hårt mot hårt, och tand för tand. Josh Brolin måste väl få utmärkelsen ”årets Rambo”, även fast vi faktiskt har en stundande Rambofilm att räkna med i tävlingen. De kvinnliga karaktärerna finns där, men får inte mycket plats, men bjuder ändå på filmens enda skopa rim och reson. I övrigt så är filmen helt sinnessjuk, människor dör som om de vore kreatur på ett slakteri, men på brutalare sätt. Våldsammare våldsfilmer skådar man sällan än denna, men våldet är på inget sätt pornografiskt utan känns hemskt obehagligt och frånstötande. En konstig trend jag uppmärksammat när jag sett både denna och ”There will be Blood” är att biopubliken tenderar att börja skratta när det händer någonting våldsamt, vilket känns ganska så obehagligt. Kanske har det gått så långt med alla vedervärdiga ”SAW”-uppföljare och ”Hostel”-dynga att människor inte längre räds våldet utan vants vid det, och även njuter av det. En bit in i filmen så kommenteras detta faktiskt också på ett ypperligt sätt. De två sherifferna sitter på ett café, och den ena av dem läser om ett våldsdåd i tidningen varpå den andre reagerar med ett skratt. En pinsam tystnad utbryter, och de ser varandra i ögonen en stund, varpå mannen med tidningen replikerar: ”Det är okej, jag skrattar också åt det ibland”.
Skådespeleriet är ypperligt från alla håll. Tommy Lee Jones som huvudsheriffen är överraskande skitkul med sitt enda ansiktsuttryck och sina flerradiga oneliners. Josh Brolin är på samma sätt rolig i sitt ironiska allvar då han sönderskjuten, hoplappad och halvnaken oberört vandrar in i en affär för att köpa nya kläder. Och för att inte nämna Javier Bardem, obehagligare seriemördare får man leta efter. Hitchcock sa en gång att för en film ska bli intressant så måste skurken begåvas med samma intelligens som de övriga karaktärerna. Detta har man tagit tillvara på i denna film, och det är sjukt spännande med detta i vetskapen följa Bardem på hans vanvettiga jakt på pengarna. ”Men inte ens i kampen mellan människa och tjur är utgången helt självklar”, som Tommy Lee Jones figur uttrycker det. Vändningarna är många, och helt oväntade i ”No Country for Old Men”. Vad som helst kan hända, och det gör det också, vilket känns mycket befriande. Det känns också oerhört skönt att i denna tid av MTV-klippning kunna ta del av en film som går i ett behagligt tempo. Ingenting rusas fram, och allt känns nära och solitt. Att se filmens karaktärer tillverka saker och modifiera vapen, steg för steg i serier av närbilder, ger ”En dödsdömd har rymt”-vibbar, vilket självklart är mycket bra.
Tyvärr kan man inte förmå sig att undvika att jämföra denna film med ”Fargo” på grund av historiernas uppenbara likheter, och det är möjligt att denna film utan föregångaren hade begåvats med en femma i betyg av mig. Men ställt jämsides så framstår ”Fargo” som den snäppet bättre av filmerna. Detta med en hårsmån, och kanske egentligen bara för att polismannen i Fargo är en kvinna, och för att familjerelationerna är aningen mer utmejslade där. Så en stark fyra får ”No Country for Old Men”, och bröderna Coen kan känna sig mycket nöjda med sitt verk. Skulle inte titeln redan vara upptagen så skulle man kunnat ha kallat denna film för ”Återkomsten”.
Kommentarer