Morgan Pålsson – världsreporter

  • Release (Bio): 2008-02-22

Recension - Bio

SVT:s nyhetsredaktions inkompetente utrikeskorrespondent Morgan Pålsson (Anders Jansson) och hans ständige kameraman Robert Flycht (Johan Wester) gör bort sig rejält under ett reportage i Litauen. Följden blir att parhästarna förlorar ett åtråvärt Washington-uppdrag och istället skickas av skoningslösa chefen Eva (Suzanne Reuter) till ett litet afrikanskt land som knappt ingen hört talas om. Just när Morgan och Robert anländer till landet och checkar in på ett dassigt kackerlackshotell inträffar typiskt nog en statskupp, under ledning av en skäggig och efterlyst terrorist. Som första nyhetsteam på plats har den dysfunktionella duon ett gyllene tillfälle att rapportera från händelsernas centrum, innan den norska konkurrenten från TV4 hinner före. Vad gör Morgan då? Han intervjuar en kamel.

Den odräglige karaktären Morgan Pålsson, tidernas ego, började sin bana som återkommande inslag i två kalasroliga säsonger av tv-humorn ”HippHipp!”. Han och hans sorgligt utsatta bollplank Robert Flycht, en betydligt duktigare yrkesman, fick därefter större djup i och med det mindre sketchbetonade humordramat ”Itzhaks julevangelium”. Om ni minns Morgans variant av Rosebud (se ärkeklassikern ”Citizen Kane”)? Nu tas alltså nästa stora steg i karaktärens utveckling: långfilmsdebuten.

Och övergången måste beskrivas som smidig. ”Morgan Pålsson – världsreporter” funkar riktigt bra, utan att bli för fåntrattsfånig. Filmen känns genomtänkt och väldigt samtida. Annorlunda från den begränsade tv-varianten. Miljöerna, förvisso mest öken, är episka jämfört med tidigare. Oväntad men passande ABBA-musik. Allvaret läcker in emellanåt. Morgan är en ensam svensk som inte har mycket mer än sin fasta anställning, som han värderar högt. Nya ingredienser är en prestigekamp mot en norsk konkurrent samt en dos skjutglad Steven Seagal-action, parallellt med intriger på nyhetsredaktionen i Stockholm. Det hela faller i god jord, hur otroligt det än låter.

Humorn vilar fortfarande mest på Janssons och Westers axlar, trots att Morgan och Roberts universum utvidgas med en kortväxt och trogen sidekick, ett fikasuget nyhetsankare och en blåtandad bandit, för att nämna några figurer. I synnerhet är det Morgans ostoppbara egohumor som firar nya triumfer. Man vrider på sig och skäms å hans vägnar lika många gånger som man skrattar. Men man får inte glömma att barnslige Morgan inte hade gått hem utan sansade Robert som motpol och samvete.

Roligaste scenerna? Svårt att säga. Skorpionscenen i öknen är given. När Morgan röjer sina vänner bakom draperiet as well. Och kanske det smaklösa poolattentatet.

Jag är väl medveten om att min fyra i betyg, hög kvalitet till trots, i viss mån grundar sig på att jag är ett inbitet HippHipp-fan. Ett fan som diggar karaktärerna. Ett fan som tycker det är kul att äntligen få se Stig; medarbetaren som tidigare bara omtalats i Morgans mobil. Ett fan som skiner upp när orden ”jalla jalla” yttras och förstår att det rör sig om en intern referens till ”HippHipp!”. Tv-programmet skulle nämligen hetat just ”Jalla Jalla” från början, men det ändrades när Josef Fares långfilm med samma namn lanserades.

Nåväl. Det är inte asgarv rakt igenom, men man är mer än tillräckligt belåten när biobesöket är över. Plus i kanten för lyckad prolog respektive epilog.

Johan Karlsson

Kommentarer