Recension - Bio

Nyligen hade den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylans senaste film ”De tre aporna” svensk premiär och nu väljer den intressanta distributören Novemberfilm att ge även ett tidigare verk av regissören biolansering. Den aktuella filmen heter på svenska ”Årstider” och vann kritikerpriset vid Cannesfestivalen 2006 vilket bäddar för förväntningar. Dock hade jag personligen vissa problem med kyligheten och anspråksfullheten i den egentligen rätt tunna ”De tre aporna” vilket gjort att jag sätt framemot ”Årstider” med blandade känslor. Och visst märks det att det är samma kreatör som står bakom de båda filmerna. Tempot är genomgående ytterst långsam, med få bilder och en till stor del statisk kamera som registrerar de olyckliga karaktärernas tomma blickar och destruktiva handlingar i detalj.

Till en början verkar också ”Årstider” dela det jag uppfattar som den senare filmens känslokyla inför sina rätt osympatiska karaktärer. Sakta men säkert börjar dock berättelsen om universitetsläraren Isas förhållande med scenografen Bahar gripa tag i mig och under filmens vackra sista parti, som utspelar sig i de snöiga östra delarna av Turkiet, har det hela hunnit bli riktigt intressant. Det Ceylan lyckats med denna gång är att injicera en lagom stor dos medmänsklighet i sin film. Karaktärerna skildras visserligen fortfarande med distans och är på intet sätt några mänskliga förebilder men de är värda att försöka förstå. Efter de två filmer jag nu sett av regissören verkar ett av hans viktigaste teman vara att skildra den egoism och ignorans som präglar de mellanmänskliga relationerna i hans berättelser. Här balanseras denna mörka bakgrund med en skönhet som blixtrar till ett par gånger både i naturskildring och karaktärsteckning.

Värda att nämnas är även de två övertygande huvudrollsinnehavarna, anmärkningsvärt nog regissören själv och hans fru, Ebru Ceylan, som själv är inblandad i filmproduktion och bland annat var med och skrev manuset till ”De tre aporna”. De spelar lågmält och låter en ana det djup hos karaktärerna som saknades i den tidigare nämnda filmen. Visserligen är de fortfarande svåra att tycka om, särskilt Isa känns väldigt oberäknelig, men de berör. Fotot är denna gång inte riktigt lika slående och färgerna är mer naturliga än i den senare filmen, men även detta tillför en typ av värme. ”Årstider” är trots alla dessa lovord ingen fantastisk film och det finns stunder då det känns som om den är på väg åt fel håll. Inledningen matchar inte slutet och det finns några effektsökande moment som med fördel kunde strukits men på det stora hela är det en givande upplevelse. Det är knappt den klarar fyran men ”Årstider” förtjänar att uppmärksammas.

Johannes Hagman