Recension - Blu-ray/DVD

Författaren Anders Wikner är så lagom intresserad av att prata med lagens långa arm när den i form av kommissarie Lövgren ringer på dörren. Men när han får veta att grannen Dagmar har tagit livet av sig och dessutom lämnat en självmordsbrev adresserat till just Wikner och hans fru blir han med ens intresserad. Hur kommer det sig att en kvinna, som han knappt känner, bestämmer sig för att lämna jordelivet och efterskänka alla sina tillhörigheter till sina grannar? Polisen är nöjd med att veta att det är ett självmord och lägger ned utredningen, men Anders kan inte sluta tänka på vad som ligger bakom händelsen och börjar själv luska runt för att hitta något svar.

För att få reda på vad som hände sista dygnet i Dagmars liv besöker Anders flera personer med olika anknytningar till henne. Det är allt från en strikt bankir till revyartister och en alkoholiserad konstnär samt en självupptagen sångare och sakta men säkert börjar bitarna pusslas ihop.

OK, jag erkänner. Jag var minst sagt skeptisk inför den här filmen och det tog nästan emot att se den. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för gamla svenska filmer (nästan lika svårt som för nya svenska filmer) då de i allmänhet är väldigt teatraliska i sitt framförande och ofta känns rent ut sagt orealistiska och ointressanta. I fallet med ”Flicka och hyacinter” fick jag dock backa på samtliga punkter, det här är nämligen en riktigt spännande film som i mångt och mycket känns väldigt modern. Visst, dialogen känns stundom lite mossig (”God morgon bankiren!”) men då filmen till stor del utspelar sig i de lägre samhällsklasserna blir språket därefter. Jag blev minst sagt förvånad över alla svordomar och sexuella anspelningar, det var knappast något jag hade förväntat mig av en 58 år gammal svensk film! Alltid lär man sig något nytt…

Det är som sagt riktigt spännande att följa Wikners inofficiella utredning och att själv försöka pussla ihop alla ledtrådar som ges. Jag skulle faktiskt kunna jämföra den med filmer som t ex ”Fight Club”, där man vid en andra tittning kan upptäcka fler och fler ledtrådar till det då kända slutet.

Slutet ja, vilken twist! Inte konstigt att filmen blev omdebatterad vid premiären, det måste ha uppfattats som enormt vågat vid den tiden. I våra upplysta dagar är det knappast lika provocerande, men det kommer ändå som en överraskning.

Ulf Palme gör en stabil insats som författaren Anders Wikner, men det är ändå Eva Hennings film från början till slut. När vi i upprepade återblickar får se hennes porträtt av Dagmar, denna plågade och ensamma kvinna är det en rolltolkning som definitivt går igenom platt-tv:n/duken och griper tag i åskådaren. Eva Henning, som vid tillfället var gift med regissören Hasse Ekman, gör en enormt skicklig prestation och när man tänker på hur extremt mycket sämre nutida skådespelerskor-gifta-med-regissören *hostHelenaBergströmhost* är kan man inte låta bli att undra var det gick åt helvete någonstans. Fast det är klart, Eva Henning hade inte bara en regissör till make, utan även talang och utstrålning.

Det finns egentligen bara ett sätt att avsluta den här recensionen på, och det är med tre ord uppdelade på två meningar:

Se den. Nu.

Fredrik Liljegren, chefredaktör