Recension - Bio

Angela och kameramannen Pablo har blivit utsända av en TV-station att följa livet på en brandstation under en natt. Tristessen över att inget händer börjar så småningom infria sig , men då får brandstationen in ett larm om en kvinna som sitter fast i sin lägenhet. TV-teamet följer med brandmänn och poliser ända in i lägenheten, där de stöter på en nedblodad kvinna som uppträder underligt. Plötsligt attackerar hon en av poliserna och biter honom svårt i halsen. Panik utbryter bland husets andra residenter och det blir inte bättre av att polis spärrar av byggnaden utifrån. Något fasansfullt rör sig i huset och en efter en drabbas de inneboende av en våldsam förvandling…

Filmens regissörer, Jaume Balagueró och Paco Plaza har tidigare, på varsitt håll, främst stått bakom titlar som ”Romasanta” (2004) och ”Darkness” (2002). Gemensamt för dessa två filmer är skräcktemat, men också en viss känsla för bildestetik och dramatik. Det är dock inte fotot som utmärker sig i [Rec], då det vackra fått stiga åt sidan för det mer verklighetstrogna och spontana känslan som återges av en enkel, handhållen kamera.

Flera har sökt att likna ”[Rec]” vid ”The Blair Witch Project” (1999), sannolikt just på grund av den realistiska känslan och skräckmomenten i de båda filmerna. Dessutom har den upphaussade katastroffilmen ”Cloverfield” (2008) kommit tidigare i år och tänjt ytterligare på gränserna för vad som kan åstadkommas med en skräckfilm som enbart ses ur en- eller par personers perspektiv.

Till en början känns ”[Rec]” lovande i och med bra skådespelare och en hyggligt otäck händelse som förvandlar ett rutinuppdrag till något obegripligt, surrealistiskt och framförallt skrämmande. Det är just här man som betraktare väljer, frivilligt eller ofrivilligt, huruvida man köper det som utspelas och om själva skräckmomenten tilltalar eller snarare forcerar fram en uppgiven suck. Det kan uppstå ett problem när en film som denna så tydligt vill spela på en verklighetskänsla, men ändå samtidigt blanda in zombieliknande monster som om de faktiskt skulle kunna fungera och agera utefter logikens- och fysikens lagar.

Filmens starkaste del är då människorna i bostadshuset isoleras av polis och militär, som givetvis inte direkt är utbildade pedagoger. Vetskapen att något farligt rör sig i huset, men inte veta vad det är eller hur det ser ut, går rakt igenom bioduken. Känslan av att dessutom vara instängd med denna okända fara i ett komplex där fler och fler på ett våldsamt sätt förvandlas från att vara din vän i nöd till att bli din direkta död (eller det beror på hur man definierar ”död” givetvis), är helt enkelt filmens stora förtjänst.

En annan del av filmen som stör verklighetskänslan är då de drabbade mest hela tiden skriker och tjattrar högljutt i alla konversationer, något som kanske enkelt förklaras med en ovana av en spansk kultur och dess sociala regler. Det är givetvis vågat att ge sig in på en sådan diskussion, men hade ”[Rec]” utspelats i Sverige så skulle hela rollbesättningen anklagats för att spela över och varit alltför upprörda för att filmen skulle kunna ha mottagits som en någorlunda realistisk skildring. Man kan trots allt fråga sig varför ingen av ett dussintal, vuxna personer försöker att lugnt resonera istället för att föra hetsiga diskussioner om precis allt?

”[Rec]” fungerar bra som en spännande skräckfilm och lyckas sammantaget att underhålla och få betraktaren att verkligen vilja se hur allt slutar och vad som egentligen är anledningen bakom mardrömsscenariot i filmen...

Per Wahlgren