Recension - Blu-ray/DVD

Efter tvenne närmast oändliga timmar med ”Legender från övärlden” så tar ett smörigt avslutningsmontage vid, och en späd kvinnoröst sjunger någonting vi inte kan förstå. Eftertexterna dominerar sedan plattskärmen och man känner sig ganska så nöjd med sig själv efter att ha orkat ta sig igenom spektaklet. Just då så sjunger rösten en ordsammansättning som låter som någonting från vårat eget språk, svenskan, ett sammansatt ord som sammanfattar filmen ganska bra: ”skitdålig!”. Kanske är detta bara vad jag vill höra, kanske är jag bara tramsig efter den stora utmattningen filmen inneburit, men ett trevligt sammanträffande hursomhelst.

Jag ska inte säga att jag var o-pepp på att se den här filmen innan jag såg den. Två faktorer som egentligen härrör från en och samma gjorde mig nästan lite förväntansfull på denna rulle. Den första är att animationsstudion Ghibli ligger bakom produktionen, och utav deras verk så har jag sannerligen aldrig låtit mig besvikas. Faktor två är att regissörssignaturen på filmen lyder Miyazaki. Nu är det inte den Miyazaki som vi vanligen förknippar med bra animerad film som exakt alla älskar, Hayao, utan istället hans son – det unga stjärnskottet Goro. Detta använder man sig självklart av som försäljningsargument på omslaget. Faktum är att pappa Miyazaki först förhandlade om rättigheterna till att få adaptera bokserien denna film bygger på, men hans son han tydligen före. Detta ska enligt uppgift lett till en smärre familjefejd. Varför förstår man när man ser slutresultatet.

”Legender från övärlden” ska vara en episk fantasyfilm i stil med ”Narnia” eller ”Guldkompassen”, och utspelar sig likt dessa exempel i en fiktiv och utstuderad värld med sitt eget utstuderade ekosystem. I denna övärld så lever drakar och människor i parallellvärldar, men så en dag skådas två drakar i människornas värld, vilket tydligen är ett jävligt dåligt omen. Innan någon vet ordet av ligger kungen dödad på slottsgolvet, och hans son som även är dräparen är på fri fot.

Efter denna upptakt så händer det i stort sett ingenting under resten av filmen. Allting går i ett sävligt tempo, och känns inte alls speciellt storslaget. Det känns som man inte ens satsat på epiken. Det finns typ sex stycken karaktärer i hela filmen, tre goda och tre onda. Dessa träffar inte varandra förrän på slutet. Det känns nästan parodiskt att i de korsinklippta scenerna från de ondas borg få se tre personer i en jättelik fästning. Det ser bara ensamt ut. Tänk er ”Sagan om Ringen” med tre alver som slåss mot tre orcer. Någonstans så tänkte någon lite fel.

För att kompensera för det slöa tempot har man tänkt att publikens tankar ska upptas av allegoriska visheter och spännande filosofi om livet självt. Allegorierna som handlar om saker som knark och mänsklig frihet känns plumpa och inklämda, och jag tror ingen känner någon annan känsla än förnimmelsen av bläck i pannan. Att det tjatas mycket om liv och död är kanske en vacker tanke, men på detta smörigt amatörfilosofiska ”Tisdagarna med Morrie”-manér så kunde det lika gärna ha varit.

Det finns egentligen inte mycket som är bra med ”Legender från övärlden”. Denna film är tråkig, långrandig och ointressant. Inte ens teckningarna är speciellt snygga. Visst finns det drag av Ghibli i filmens tecknarstil, men det känns snarare som om Disney eller något annat majort illasinnat löpande- bandföretag fick för sig att plagiera deras stil- och misslyckades. Nej mer än två bleka pluppar kan inte denna film få. Och bägge dessa är tack vare att filmen ändå känns ganska mysig på ett slags Zelda-vis. Musiken är också ganska mystrevlig, förutom till eftertexterna då. ”Skitdålig!”, som hon ju sjunger. Metafilm.

Kim Ekberg