Recension - Blu-ray/DVD

Efter att ha slutfört sin trilogi Bela- Tarrpastisher så är Gus van Sant tillbaka på egna ben i och med sin senaste film ”Paranoid Park” som nu är aktuell på svensk dvd. Den nya filmen handlar om en ung skejtande man som drömmer om att ta sig till skateparken som går under namnet ”Paranoid Park” i folkmun. När han slutligen gör detta så slutar det i tragedi, då han oturligt råkar döda en säkerhetsvakt. Filmen handlar sedan om de samvetskval som uppstår i den unga pojkens hjärna efter händelsen. Den självklara Woody Allenska frågan man ställer sig är självklart huruvida det i ett gudlöst universum går att klara sig undan ostraffad och opåverkad med en händelse som denna i bakfickan. Svaret på den frågan får man självklart heller aldrig. I tradition med sina senaste två filmer ”Elephant” och ”The Last Days” så ställer sig van Sant objektiv inför sin egen skapelse, och det är upp till tittaren att sätta in det hela i rätt kontext.

Mycket mer innehåll än det som ovan nämnts har inte ”Paranoid Park”, vilket gör att man tycker att den känns aningen tom när man tänker efter. Känslan av att vara smulan besviken är ständigt närvarande. Det finns turligt nog stora ytliga kvaliteter som gör filmen väl värd den fyra jag tilldelat den i betyg. För vare sig man vill det eller ej så är ”Paranoid Park” till den största delen en yta. Men vilken yta sen! Filmen är från början till slut en kalasfest i bild och ljud. Van Sant har slagit sina påsar ihop med mästerfotografen Cristopher Doyle igen (Han har även en liten skådespelarroll i filmen) för andra gången, (Förra gången var den utskrattade remaken av ”Psycho”) och som vanligt när Doyle är i farten så har han pillat med precis alla knappar på kameran, med fantastiskt resultat. Filmen växlar mellan en variabel fotografiska uttryck. Från långa tagningar till jumpcutting, danslika slowmotion arrangemang och skakiga Super-8-bilder, ständigt någonting nytt att vila ögonen på. Man slås även av vilken skärpa det är i bilderna, och det är nästan så att ens blick strävar ner från tv:n för att se om det inte är en Bluray-spelare som står där ändå. Plötsligt så känns hela HD-eran mindre välkommen.

Samma uppfinningsrikedom gäller ljudsidan. Man har lämnat den naturalistiska ljudläggningen till förmån för en mer associationslik anpassning. Vid ett tillfälle så tar huvudpersonen en dusch, och man hör först bara vattenljudet. När kameran sedan panorerar uppåt och visar en bord med exotiska fåglar på så tar fågelkvitter vid, och så snart har ljudmattan obemärkt tagit formen av en hel regnskogs. Detta fungerar på ett överraskande bra och integrerat sätt. Musikbilden består av lika delar gamla Fellini-hits som Elliott- Smithlåtar. Filmen fyller väl ut sina 75 minuter utan att en gång kännas tråkig eller meningslös.

Lämnat Bela Tarrs cinematiska ideologier har dock inte Van Sant gjort även fast hans minimalistiska trilogi slutförts. Med sig i bagaget från sin läromästare har han tagit en uppfattning av tiden som en av filmens huvudpersoner. Detta leder till en hel del av traskande i korridorer och sådant ”tidsfördriv” som i andra filmer hade klippts bort direkt. Adderat en tidsaspekt känns filmmediet tredimensionellt på riktigt, och jag tror absolut att van Sant är någonting på spåren: väntan och avvaktandet skapar en närvaro omöjlig i någon annan uttrycksform än filmens. Någonting som bidrar med närvarokänslan någonting enormt är också det rakt igenom fantastiska skådespeleriet. Filmens tonåriga amatörer sparkar lätt röven av vilken överbetald Tom Cruise eller Börje Ahlstedt som helst. Att kunna agera med perfekt trovärdighet med en kamera uppkörd en millimeter från fejjan är mäkta imponerande. Och dessutom inte flacka med blicken en endaste liten gång. Många av dessa skådespelare är castade direkt från skateboardparker, och denna kultur känns hela tiden påtaglig. Skateboarding är annars någonting som i media alltid brukar skildras som skräpkultur, men i ”Paranoid Park” får sporten och livsstilen upprättelse stortid. Detta är den hittills mest sympatiska skildringen av en skateboardåkare, och då begår huvudpersonen ändå ett mord. Gus Van Sant känns plötsligt intressantare än någonsin.

Kim Ekberg