Recension - Blu-ray/DVD

Man må tycka vad man vill om Dixie Chicks musik rent smakmässigt men det är omöjligt att inte se att de är musikgenier ut I fingerspetsarna. Tre musikälskande tjejer från Texas som utan sin medvetenhet kastade sig in i politiken efter att ha gjort ett uttalande om Bush på en av sina konserter i London.

Alla har någon gång säkert hört talas om gruppen men som deras kritiker säger kan få namnen på bandmedlemmarna. Men efter att ha gett sin musik en ny dimension – genom politiken och poängen att alla har rätten att yttra sig – har allt fler intresserat sig för bandet.

Bandet grundades 1989 av systrarna Martie och Emily Erwin, Laura Lynch och Robin Lynn Macy. Systrarna är kvar än idag fast med nytagna efternamn och ett nytillskott i Natalie Maines har kommit till.

Just Natialies röst är det som idag kännetecknar bandet och även tagit dem ut på den internationella marknaden som de befinner sig på. Det är Country-musik när den är som bäst och karaktären på Natalies röst är något man inte stöter på så ofta.

Väl belönade med diverse priser, hyllningar och rekord i utsålda konserter var de år 2003 åter igen på gång att ge sig ut på turné. Shepards Bush i London var platsen för den första av 100 konserter och biljetterna tog slut på bara någon timme. Efter stående ovationer gör Natialie ett uttalande som får världen i gungning: ”Vi skäms över att President Bush kommer från staten Texas”.

Med det uttalandet delade gruppen upp countryfansens sympatier radikalt. En fanbas där ungefär 90% är konservativa högersympatisörer och att säga något dumt om Bush är likvärdigt med att spotta på korset i en kyrka.

Men cirkusen var således igång och nu kom den taktiska biten in. Skulle man be om ursäkt eller stå på sig – Dixie Chicks stod på sig.

Det här är en dokumentär som tar tittaren med på resan från 2003 och vidare genom stormen. Det är bra, intressant, provokativt och uppbackat med riktigt bra musik. Karaktärerna i gruppen är inte så starka att de bär filmen på egna axlar men med ett bra budskap, bra klippning och det faktum att amerikanare stundtals är otroligt trångsynta (ni märker när ni ser filmen) är detta en väldigt underhållande dokumentär.

Stundtals glider man dock ifrån huvudspåret och istället för att till 100% fokusera på den politiska delen och konsekvenserna av uttalandet så kommer man in på familjeliv, pojkvänner, låtskriveri och prat med producenten som gör att man tappar tråden lite.

Men i det stora hela är det en viktig film som betonar att alla har rätt till en åsikt och att yttra den. Dixie Chicks må ha tappat en del av countryvärldens fans men erövrat stora delar av övriga världen.
Oavsett om jag kommer komma ihåg bandmedlemmarnas namn om ett par veckor eller inte så har gruppen etsat sig fast hos mig ännu mer än tidigare och jag tycker både musiken är riktigt bra och att det faktum att de höll fast vid sina åsikter bara gjort intrycket starkare.

Daniel Johansson, chefredaktör