Recension - Blu-ray/DVD

Woody Harelson ÄR “The Walker”!
Ja, Woody vet vi ju vem det är. Frågan är bara vad en ”Walker” är. Man kan tänka sig en kille som knallar runt i en stad i två timmar, inte speciellt kul kan tänkas. Eller så handlar filmen om en idrottsman som ägnat sitt liv åt gångens ädla konst? Eller så är filmen kanske en bio-pic om Scott Walker? Nej, nej, nej – allt är fel!
Vi får det nämligen förklarat halvvägs in i filmen vad titeln syftar på för ”Walker”. En ”Walker” är nämligen en man som sällskapar med gamla rika överklasskärringar och följer dem dit de ska gå.
Och Woody Harelson ÄR ”The Walker”!

Men vem är då denna mystiska vandrare? Det vet ingen. Inte ens Woody själv riktigt.
Han är älskad av alla, han är rik, och verkar ha all tid i världen till att göra ingenting. Han är också tillsynes homosexuell, har hög social IQ, lever i ett stiliserat hem och bär ständigt en prydlig peruk. Men någonting står inte riktigt rätt till med ”The Walker”. När han ofrivilligt dras in i en invecklad mordhistoria, så börjar även hans egen persona veckla ut sig, och resan mot gåtans lösning förvandlas lika mycket till en inre resa.

Woody är duktig. Han gör vandraren bra, till en hel karaktär. Alla andra skådespelare är också duktiga, och främst trovärdiga. Det är deras förhållanden sinsemellan som inte riktigt känns organiska. Detta beskyller jag på dålig regi. Dumstrut på Shrader! Mycket av filmen faller på just det, att man aldrig riktigt får något grepp om vad personerna har för relation till varandra och vad de känner djupt därinne. För vem kan skylla på skådisarna i en film med Lauren Baccal och Willem Dafoe i rollistan? Inte jag i alla fall.

”The Walker” känns på det hela taget gedigen, om än lite intetsägande. Det känns verkligen som att detta är den gamla skolans film där allt är ett genomarbetat hantverk. Sådant uppskattas. Fotografiet är stiligt utan att vara pråligt, men förstörs ganska mycket av de ständiga övertoningar som används varje gång filmen vill visa att tid passerat. Övertoningen är en effekt som jag personligen tycker kan brinna i helvetet. Okej om man för hundra år sedan, då filmkonsten var ny, tyckte det var roligt att exprimentera med massa effekter – stjärnor, hjärtan och nämnda dissolver – i modern tid känns det bara barbariskt.

Förutom att vara välgjort är ”The Walker” även ganska segdragen och tråkig. Egentligen händer det ingenting i filmen. Det är väl tänkt att huvudpersonens inre resa ska rättfärdiga detta, men det håller inte riktigt då filmen inte riktigt kommunicerar på ett känslomässigt plan. Mot slutet blir det ganska outhärdligt, men då och då lyser det faktiskt till. Shraders arv från Bresson finns någonstans långt där inne. När två karaktärer osäkert fattar varandras händer, deras blickar är flyktiga, nära kroppar avlägsna sinnen, just då känner man faktiskt någonting. Att inte hela filmen kunde ha varit så är bara synd och skam.
Men ändå,
Woody Harelson ÄR “The Walker”!

Kim Ekberg