Recension - Bio
Den första Saw-filmen från 2004 regisserades av James Wan. ”Saw II”, ”Saw III” och ”Saw IV” hade alla Darren Lynn Bousman vid rodret. Nu när vi är framme vid det femte kapitlet gör treans och fyrans second unit director, David Hackl, regidebut. Och den övergången funkar fint.
Hur många skräckfilmsföljetonger levererar förresten sevärda uppföljare när siffran som följer filmtiteln är så pass hög som fem? Finns inga exempel på det (knappast ”Halloween 5”), förutom just ”Saw V”. Anledningen till framgången är att Saw-filmerna är allt annat än enkelspåriga och undviker hjärndöda upprepningar. De är storymässigt de mest komplicerade skapelser som har skådats i skräckgenren, med ständiga tillbakablickar och oväntade vändningar på slutet. Man måste ha sett alla filmerna för att hänga med ordentligt i handlingen.
”Saw V” tar vid där ”Saw IV” slutade: FBI-agent Strahm (kepsklädde Luke i ”Gilmore Girls”) har just upptäckt Jigsaws dödsbädd, skjutit en hysterisk Jeff och får ingen täckning på mobilen. Pusselbitsmördarens lärjunge och medbrottsling, polisen Mark Hoffman, som själv låtsades vara ett kidnappat offer, måste tysta den ihärdige agenten innan Strahm räknar ut hans inblandning i det hela. Allmänheten ser kommissarie Hoffman som en hjälte, men ska sanningen till sist uppdagas? Insidern och titthålsmördaren Hoffman är i min mening en mörkare och slugare rollfigur än den hispiga knarkaren Amanda. Han är en trovärdigare arvtagare till Jigsaw.
Saw-filmskaparna är dock fortfarande rädda om sin skräckikon Jigsaw, briljant spelad i obligatoriska flashbacks av Tobin Bell. Hans närvaro (trots att karaktären är död sedan flera filmer) är en del av framgångsreceptet. Det är ju Jigsaws planering som sammanfogar de olika delarna till en helhet. Bells bästa scen är när han understryker sina skruvade metoder och gormar inför Hoffman: ”Everyone deserves a chance!”
Vidare är fällorna lika förfärliga som vanligt med halshuggningar och elektrifieringar i badkar. Vad sägs om en vass pendel som skär av folk på mitten eller en påtvingad blodgivarmaskin med roterande sågklinga? De väl utvalda offren har inte rent mjöl i påsen, som det brukar vara.
Den klassiska twisten då? Den är brutalbra, men inte lika komplicerad och raffinerad som den i fyran. Naturligtvis blir det svårare och svårare för manusförfattarna att överträffa det som redan gjorts.
Frågor som besvaras i femman: Vad efterlämnade John Kramer till sitt ex Jill (som för övrigt hade förtjänat fler scener i filmen)? Vad hände med Jeffs inlåsta lilla dotter från ”Saw III”? Hur rekryterade Jigsaw Hoffman?
Stör mig i och för sig på en liten detalj: lådan. Man får aldrig veta vad som finns i lådan! Att man håller inne med det till ”Saw VI”, som kommer om ett år, känns lite surt. I sexan blir det dessutom upp till bevis om filmserien kan gå vidare och ta nästa steg, eller om den väljer att stå kvar och stampa på samma ställe. Jag tror och hoppas på framåtskridande eftersom I want to play more games. Och då är Jigsaw fortfarande skräckkungen.
Till sist tänkte jag rangordna Saw-filmerna med lämpliga betyg inom parentes:
1. ”Saw I” (5)
2. ”Saw IV” (4)
3. ”Saw II” (4)
4. ”Saw V” (3)
5. ”Saw III” (3)
Det bör påpekas att betygstrean som ”Saw V” får är starkare än den jag gav till ”Saw III”.
Kommentarer