Recension - Bio

Med stora krafter följer… inget som helst ansvar? Risige John Hancock kan ofta ses sovande på en parkbänk med en spritflaska i handen. När han väl får arslet ur vagnen och ger sig efter skurkarna så missbrukar han sina krafter och demolerar omgivningen till ett värde av flera miljoner dollar, vilket retar gallfeber på myndigheterna som vill fängsla honom. Hancock är den ende av sitt slag. En osårbar superhjälte som besitter flygförmåga och extrem styrka, nästan som Stålmannen. Han åldras i slowmotion och hans senaste planerade biobesök var ”Frankenstein”, på 1930-talet!

En vacker dag räddar Hancock den hygglige pr-specialisten Ray (Jason Bateman) från att bli överkörd av ett tåg. Räddningen är inte särskilt smidig och allmänheten klagar på Hancock, men Ray försvarar honom, tackar för hjälpen och bjuder hem hjälten på middag. Rays son gillar Hancock direkt, men frugan Mary (Charlize Theron) är skeptisk. Efter att ha bjudit på familjens mumsiga pastarätt (som verkar vara det enda de äter i hela filmen) så erbjuder Ray sin hjälp. Han vill förbättra Hancocks dåliga image. Första steget är att sitta av ett fängelsestraff och genomlida gruppterapi. Andra steget är att byta garderob till något mer superhjälteaktigt och tajt.

Will Smith är en av vår tids största filmstjärnor och är alltid bra i sina roller. Alltid! Speciellt i övernaturliga actionkomedier. Då rusar folk till biograferna. Till och med den lökiga floppen ”Wild Wild West” från 1999, med gigantiska robotspindlar i vilda western, går att se tack vare Smiths avväpnande humor och charm.

Tillbaka till ”Hancock”. Filmen ligger rätt i tiden i bemärkelsen att den hakar på superhjältetrenden. Den svarta humorn är tacksam. Det är uppfriskande att se en superhjälte som tappat gnistan och som gör allt annat än att följa regelboken. Hancock sätter hårt mot hårt och verkar inte bry sig. I grund och botten är han en ensam filur som bor i en liten Dödligt vapen-husvagn vid havet. Kan man lära en gammal hund att sitta? Scenen där en omvänd Hancock stup i kvarten ska säga ”bra jobbat” till mediokra poliskonstaplar är härlig.

Ett bra tag in i filmen inträffar en vändpunkt och storyn tar en oväntad riktning. Det fördjupar å ena sidan karaktären Hancock, men saboterar å andra sidan det som filmen varit fram till dess. Ungefär som två pusselbitar som visserligen skulle kunna passa, men som tvingas ihop på fel sida, i fel läge. Det skapar ett spretigt intryck. Vad vill filmen uppnå? Man anar en mörkare, mer komplex film under ytan. Det känns som om ”Hancock” paketerats om (för att sänka åldersgränsen) och bantats ner (1,5 timme är alldeles för lite) för att bättre passa den breda massan. Synd.

Det originella upplägget med en superhjälteslacker, skådespelarnas insatser och en tillräckligt hög dos humor räddar Hancock från att landa på en mindre smickrande tvåa i betyg. Filmen är alltså bra, men inte helt tillfredsställande. Den optimala Will Smith-filmen får man leta någon annanstans efter. Både ”I Am Legend” och ”I, Robot” har mer att komma med.

Johan Karlsson