Recension - Blu-ray/DVD

Jag lirar en del ”Grand theft Auto IV” nu precis som många med mig. Därför så tänkte jag på förhand att det vore passande att se filmen ”Footsoldier” då beröringspunkterna de tvenne sinsemellan är flera. Bägge kretsar kring frosserier i barnförbjudna saker såsom mord, misshandel, avsugningar och en hel del knarkande. Så snart jag satt mig ner i soffan för att börja njuta så visade det sig dock att ”GTA” har det hjärta och den berättarmässiga glöd som kan göra en hemsk historia av denna kaliber liderlig. ”Footsoldier” saknar fingertoppskänslan hos Rockstargames, och det är snarast en plåga att se dessa nära 120 minuters kyla och pina.

Filmen är en sådan där film där man får följa en persons hela liv. Ni vet en sådan där film som ofta känns väldigt ofokuserad, lång och hetsig. En sådan där film som ofta använder sig av tjuvknepet voiceover för att knyta ihop alla spretande trådar. En sådan där film som ”Maffiabröder”, fast kass. Livet man valt att låta filmen kretsa kring tillhör en man vid namn Carlton Leach, vilken levt på riktigt. Filmen igenom, och i eftertexternas ”vad-hände-sedan” så skildras denne man som någon slags hjälte. Ser man till hans gärningar, eller läser någonting om honom på internet (med litet i) så är han den värsta sortens avskum. Filmen igenom så krossar han oräknerliga skallar, hugger med knivar, dödar och invalidiserar. Mer osympatisk huvudkaraktär får man leta i samtliga filmhistoriska arkiv efter. Man förstår inte varför någon skulle vilja se en film som frossar i obehagligt våld, och dessutom inte innehåller en enda karaktär man kan heja på. Om jag inte skulle fått betalt för att se den här filmen så skulle jag nog stängt av den direkt. Eller aldrig ens slagit på den kanske.

”Footsoldier” verkar stillistiskt ha sneglat en hel del på Madonnas mans filmer ”Lock, Stock and two smoking barrels” och ”Snatch”. Man har tagit den ”vitsiga” berättarrösten, de snabba klippen, och de ständiga frysbilderna, men dragit allt ett steg för långt till en huvudvärksframkallande grad. Skådespeleriet är stabilt och ganska så trovärdigt, även om Ricci Harnett i huvudrollen är fullkomligt okarismatisk. Sedan så är också mannen med det originella namnet, Billy Murray, med. Det kanske är det enda som är bra med filmen. Det och framåtrörelsen.

Kim Ekberg