Jag, en oskuld 2: Någon att älska

  • Svensk titel: Jag, en oskuld 2: Någon att älska
  • Originaltitel: Någon att älska
  • Speltid (min): 93
  • Release (Bio): 1971-11-27
  • Release (Blu-ray/DVD): 2008-07-30

Recension - Blu-ray/DVD

Efter att pojkvännen Karl begett sig ut i jakt efter ett arbete befinner sig Inga nu ensam i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Grannarna består av en salig samling människor; musiker, hippies och en del fnask, anlitade av hyresvärdinnan Anne som gärna skulle se att Inga blev en del av hennes stall.

Inga har det lite knapert med pengar och om hon inte kan få tag på ett jobb kommer hon att bli tvungen att arbeta av skulden hos Anne. Lothar, en bekant från tidigare år och som nu arbetar hos Anne, hjälper Inga att hitta ett jobb som assistent och kanske mest sällskap åt en framgångsrik författare med smak för unga flickor. Pengarna börjar rulla in och Anne tar besviket emot hyrespengarna i tid varje månad.

Parallellt med att Inga träffar och arbetar för författaren Stig blir hon bekant och intim med musikern Rolf, spelad av Tommy Blom från popbandet Tages (fråga mamma, hon vet). Detta samtidigt som hon trånar efter sin bortresta pojkvän. Nåväl… Efter att Inga sett Stig gå till sängs med en annan ung flicka, som dessutom råkar vara hans dotter, blir hon helt förstörd. Hon bryter med Stig, som i sin tur blir väldigt, väldigt upprörd…

I ”Någon att älska”, som filmen heter i original, möter vi återigen Marie Liljedahl som den unga Inga. Tillbaka är även regissören Joe Sarno som nu flyttat handlingen till storstaden. Annars är det mesta sig likt, det pippas lite här och där och det är inte mycket till handling. Faktum är att det mest intressanta med denna uppföljare är musiken. Förutom tidigare nämnda Tommy Blom så medverkar fler bekanta musikanter på soundtracket. Huvudtemat ”Inga’s Theme” är skriven av inga mindre än Björn Ulvaues och Benny Andersson! Dessa bägge ex-Abbor ligger också bakom flera andra låtar, tillsammans med bl a melodifestivalskompositören Peter Himmelstrand.

”Någon att älska” är lite mer vågad än sin föregångare som kom tre år tidigare och den känns betydligt modernare. Dels för att den är filmad i färg men framförallt för att dialogen inte längre känns lika teatralisk och styltig. Tyvärr betyder inte detta att uppföljaren är bättre.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer