Recension - Blu-ray/DVD

Är det någonting jag har svårt att stå ut med är det filmer som är en mission snarare än en film. Det har blivit ganska så vanligt i dessa dagar att filmskapare är så ivriga att behandla sitt valda samhällsproblem att de i hasten glömmer bort allt vad karaktärsutveckling, berättande och känslouttryck heter. Ett klockrent exempel på denna företeelse anser jag filmen ”Crash” vara. En film som hade mycket klokt att säga angående ytlighet och rasdiskriminering, men tack vare ovan nämnda syndrom snubblade på mållinjen. Detta eftersom man i sin hårda inriktning glömde bort att låta filmen andas, och därför gjorde att problemet inte kändes lika viktigt som det hade gjort i sin autentiska milieu.

Nu är mannen bakom ”Crash” (Det har kommit många filmer med omslaget beklätt av detta affix, men detta är alltså den första riktiga tronföljarfilmen), mannen med samma namn som den kända inälvsrätten, Paul Haggis, tillbaka med en ny film. Denna film går under den tveksamma titeln ”In the Valley of Elah”, som syftar på den dal där fajten mellan David och Goliat utspelade sig, men förmodligen också kriget i Irak. Som ni förstår så är detta också en film med ett kall, och denna gång är det patriotism och det pågående gulfkriget som behandlas. Filmen handlar om en gammal man vars land växt ifrån honom, i vanlig ordning spelad av Tommy Lee Jones. Denne mans son är rapporterad saknad från det militärläger där han tjänstgör. Tommy Lee beslutar sig för att en bra karl reder sig själv, så han åker dit för att ta reda på vad hans pojkvasker egentligen har hittat på.

Tack och lov så är denna film mer film och mindre budskap än sin föregångare. Det finns ett starkt underliggande tema även här, men det är inte det som tar överhanden i filmen. Istället berättas det en bitvis ganska finstämd historia om en man som lever i en värld han inte riktigt längre kan förstå sig på. När Haggis är som bäst så lyckas han med klok psykologi använda sig av våra inneboende fördomar och värderingar för att få oss att förstå och känna saker. Ett antal gånger i filmen så berörs man därför, och kan verkligen känna sympati för karaktärerna. Många gånger så tar han tyvärr detta för långt, vilket ger en nästan motsatt effekt. Allt som allt så är det en film som vilken annan, fast med ett underliggande budskap som om folk lyssnade skulle kunna göra världen till en bättre plats. Vem kan tacka nej till någonting sådant?

Kim Ekberg