Recension - Blu-ray/DVD

I början av 80-talet anordnades det mindre tävlingar i luftgitarr i huvudsakligen Sverige och USA. Fenomenet att tävla i vem som kan bjuda på bäst show och samtidigt följa ackord, riff och tonerna till en elgitarr, har sedan dess vuxit och sedan 1996 avgörs de årliga världsmästerskapen i luftgitarr i den lilla, finska orten Oulu. ”Air Guitar nation” (2006) ger en inblick i denna form av artisteri och utövande genom uttagningar och uppvisningar fram till den stora finalen i Finland.

Dokumentären följer främst David ”C-Diddy” Jung och Dan ” Björn Türoque” Crane, som har gemensamt i att de båda kommer från USA och älskar luftgitarr mer än något annat. Medan C-Diddy snabbt vinner framgång i och med att vinna de amerikanska mästerskapen med sin uppvisning, får Björn Türoque ta den långa omvägen genom att ställa upp i shower och tävlingar för att nå mästerskapen i Oulu.

Filmen ger utrymme både för att måla upp människoporträtt, ge inblick i vad luftgitarr egentligen går ut på och kärleken till densamma. De många lätthjärtade och stojiga framträdandena blandas med en ton av allvar inför själva tävlingsmomentet och även en viss konkurrens och misstycke mellan deltagarna. Dessutom förankrar filmen sig i verkligheten i och med de delar som fördjupar sig i vilka personerna bakom artistnamnen Björn Türoque och C-Diddy egentligen är. Dessa porträtt skildras på ett välbekant sätt; bilder från bardomen och med föräldrarna som på ett mysigt sätt berättar om hur deras lille son gillade att showa och stå i centrum. Det blir ibland lite för gulligt och tillrättalagt för att det hela ska sticka ut och verkligen beröra.

Som dokumentär är ”Air Guitar nation” tillfredsställande, då den lyckas med att underhålla och förklara en, för gemene man, ovanlig passion och hobby. Just dessa typer av historier som behandlar personer som sysslar med något vi andra tycker är knasigt, gör sig ofta bra som dokumentärer. Upplägget och bildspråket följer genrens regler och ramar – både på gott och ont; det är lätt att följa med och förstå i och med ett givet upplägg, men det bjuds inte på något originellt. Denna film är regissören Alexandra Lipsitz hittills enda film och förhoppningsvis har hon numera insett att dokumentärer kan gärna göras mer underhållande och experimentella, även om de ofta måste följa en viss tidlinje och logik, och Metallica-dokumentären ”Some kind of a monster” (2004) är ett bra exempel på detta.

Att denna film mer än väl förtjänar sin 3:a i betyg, kanske enklast kan motiveras genom att den lyckas med att göra, en på förhand fånig, sysselsättning såsom luftgitarr mångbottnad, verklig och faktiskt en aning intressant…

Per Wahlgren