Recension - Blu-ray/DVD

OK, först av allt; den här filmen är inte att förväxla med Michael Bays fartfyllda actionrulle från 1995.
Nej, Rick Rosenthals "Bad Boys" från 1983 är en helt annan film, som är betydligt mer subtil i utförandet.

Brott lönar sig inte, oavsett din påstådda blåögda ungdom.
Det är på sätt och vis kontentan i Bad Boys. Filmen kom på 1980-talet och ville skildra hur samhällets unga råa sällen drabbas av sina destruktiva inställningar. Med den numera briljante regissören samt skådisen Sean Penn i huvudrollen får vi följa Mick o Briens bana från vilsen smågangster i Chicagos slumområden, till den ännu värre misären i den statliga ungdomsanstalten. Verkligheten där är hård och farlig, och det gäller att ta kontroll av makten innan man förstörs av den. Om detta klimat är pseudorealistiskt eller ej spelar egentligen ingen större roll - syftet är att avskräcka unga från brott snarare än att informera om hur brottslighetssystemen fungerar. Dock går det inte att ungdå att filmen känns en aning förlegad.

Såhär är det nämligen; jag måste ut med det: Det här känns på många sätt som en tvättäkta skolfilm, av den något våldsammare sorten. Ni vet, många moraliserande budskap, en återspegling av det råa samhället vi lever i och tillräckligt mycket våld för att ungdomen ska avskräckas, men aldrig så att det går över gränsen. Detta närmast propaganda-aktiga tänk gör givetvis att den inte tilltalar alla målgrupper ...

Tempot i filmen är dock värt att uppskattas. Som tittare hålls man hela tiden uppmärksam och intrigerad. Med dagens mått mätt är dock delar av dialogen och utförandet av föråldrad sort. Men som ett cinematografiskt tidsdokument är den mer intressant - att se en fjunig Sean Penn som en bitter förbrytarkille underhåller för stunden. Det här var ju trots allt en av hans allra mest betydande roller.

Mick o ´Brien är dock egentligen inte särskilt nyanserad. Visst, han är filmens påstådda good guy, och det enda som egentligen ger mig det intrycket är att han genom hela filmen är väldigt tystlåten. Istället är det hans medmänniskor på anstalten som står för snacket, i form av ständiga pikar och hot. Sen har vi exempelvis svenskättlingen Lofgren (Clancy Brown), en renodlad bjässe i maktposition som alla räds. Man väntar sig någon sorts moralisk vändning där han visar upp en tillstymmelse till godhet - men den dyker aldrig upp. Det är just detta enkelspåriga tänk som för min del drar ned filmens betyg något. Tummen upp istället till Micks cellkamrat, en liten och tanig pojke som visar mod och kaxighet få förunnade i filmens höjdpunkter.

Kanske är det den enkelspåriga estetiken som gör att den här filmen skulle passa så bra som ungdomsfilm/skolfilm. Yngre människor borde ha lättare att ta till sig stereotyperna och ha överseende med de skavanker som filmen dras med. Och socialpolitiska budskap går ju egentligen aldrig ur tiden. Bad Boys vill visa oss att vi alltid har ett val. Regissören Rick Rosenthal understryker också vikten av att kunna läsa och skriva, för att kunna komma bort från brottets bana.
Och repliken från den rappt givmilde anstaltsarbetaren meddelar Mick: "Om du nu är så tuff som du tror skulle du inte ens ha suttit här inne". Och visst är väl det ändå träffsäkert nog för en vilsen tonårsförbrytare, utan tillstymmelse till hopp i sikte.


Tyvärr tappar filmen fokus en aning mot slutet, och utan att avslöja för mycket försvinner vissa karaktärers betydelse helt abrupt. Det skänker ett rätt förvirrat och inte särskilt samlat intryck av filmen, men "Bad Boys" är ändå på sina håll en underhållande och väl skriven film för sin målgrupp, och slutligen en bitterljuv fingervisning om kriminalitetens effekter på ungdomar.

Marcus Normark