Shaft

  • Svensk titel: Shaft
  • Originaltitel: Shaft
  • Speltid (min): 95
  • Release (Bio): 2000-11-10
  • Release (Blu-ray/DVD): 2001-04-04
  • Tagline: Still the man, any questions?

Recension - Blu-ray/DVD

För alla som gillar/gillade blaxploitationfilmer från 70-talet kommer Shaft i 2000-års tappning att bli en besvikelse. Borta är den svarta samhällskritik som man friskt bjöd på och den suddiga gränsen mellan oavsiktlig komik och svart heroism som fick den afro-amerikanska publiken att avguda sina hjältar och som lyckades samtidigt attrahera även den vita publiken.

Glöm 70-talet och alla jämförelser. Att vara cool är vad John Shaft är i dagens mått räknat. Om han skulle ha agerat på 70-talet så skulle cool ha betytt en vit/pink, prålig Cadillac, stora jävla hattar med fjädrar i, hemska kostymer, guld i massor och en stocktjock cigarr i munnen. Idag är cool en skallig Samuel L. Jackson i svart lädermundering från Armani. Det räcker! Sam är cool oavsett vad han gör. Det verkar, då man ser på hans agerade, att han var född för att spela John Shaft, en roll som 30 år tidigare gjordes av Richard Roundtree. RR har f.ö. en roll som uncle John i filmen.

John Shaft går sina egna vägar då det gäller att upprätthålla lagen. Han tänjer och formar lagen efter sina egna behov och han har stilen och attityden som behövs för att få saker och ting att hålla ihop. Och det behövs för filmen innehåller några sedvanliga klichéer som måste avverkas på ett trovärdigt och i synnerhet på ett underhållande sätt. Här finns den vita rasisten som gömmer sitt mord på en oskyldig, svart pojken bakom en ridå av makt och kontakter. Här finns en besynnerligt våldsam och otrevlig drogkung och några riktigt korrumperade poliser.
I det stora hela har vi ett persongalleri som passar in i filmens yttre skal, den delen som får oss att antingen gilla verket, eller hata den.

Eftersom själva storyn är rätt tunn och intetsägande så får vi snällt koncentrera oss på det yttre. Vi får vända oss till de egenskaper som gör detta till en grabbig film, en film som garanterar en gyllene stund i fåtöljen. Vi har en hel del slagsmål, en himla massa vapenskrammel, en riktigt bra biljakt och trevliga one-liners som slår hårt mot såväl citatminnet som skrattmusklerna. De goda är goda och de onda snäppet värre än Lucifer själv. Sex finns inte, men språket och insinueringarna lämnar ingen med en halv uns fantasi i skallen likgiltig i vad som menas. På 70-talet var de goda svarta och de onda vita, nu kommer alla kategorier från hela Pantoneskalan® och suddar ut de grövsta gränserna vad det gäller rasfrågor och klyschor.

Shafts Dirty Harry-mentalitet och filmens försök till inlägg i samhällsdebatten kan vara svåra att svälja med tanke på den allmänna moraliska uppfattningen och de värden man försöker lära sina barn, men oavsett detta så visar filmen upp ett yttre som garanterar en njutbar, men ytlig underhållningsstund.

Ljud och bild är av högsta möjliga kvalité och det har man rätt att kräva i en produktion som denna. På amerikanskt vis är ljudet väl basbetonat med en distinkt diskant och ett tydligt mellanregister. Om man nu ska peka på det som är riktigt dåligt i filmen för att skapa en liten jämvikt i texten så skulle det vara filmens selektiva rasism, dess cyniska och tunga stämning samt dess rätt spekulativa våld. Men jag tycker att även de delarna vägs upp av Isaac Hayes tunga musik.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner

Kommentarer