Recension - Blu-ray/DVD

I våras så gick en rad kvalitetsfilmer upp på våra Svenska filmer, ”No Country for Old Men”, ”Im Not There” och ”There Will be Blood”, vilka samtliga ackompanjerades av en hutlöst rolig trailer till ”Flyga Drake”. Jag hade på förhand hört talas mycket om filmen, och boken den baserats på. Att filmen skulle bjuda på det fyrverkeri i smöreri trailern vittnade på, var synnerligen otippat. Varje gång trailern tornade upp sig på bioduken så avlossades omfattande skrattsalvor från publiken. Något så löjeväckande hade inte skådats i trailerväg sedan ”Så som i himmelen”, vilket gjorde mig mycket nyfiken på filmen. Ironiskt nyfiken förstås.

Marc Foster är en man som spåddes en lysande framtid efter hitten med ”Monsters Ball”. Därefter har det i ärlighetens namn gått sådär, åtminstone artistiskt. Efter den kopiöst sentimentala ”Finding Neverland” med en gråtande Freddie Highmore, via Kaufmannwannabefilmen ”Stranger Than Fiction” så kommer nu alltså ”Flyga Drake”. Jag vet inte riktigt vart någonstans jag ska börja med pajkastningen på denna film. Jag har inte läst boken, och kommer förmodligen inte göra det heller. Jag har hört att filmen ska vara bättre än boken, vilket måste innebära en riktigt katastrofal roman.

Det är intressant att se hur ”Flyga Drake” riktigt går in för att dra allt den åtar sig till sin spets. Okej för överdriven expressionism, men detta måste nog vara en av de mest enastående studierna i överdrivna känslouttryck någonsin skapade av en människa. För få publiken att förstå att någon är lycklig så räcker det inte bara med att visa det. Istället låter man personen gå runt med ett fett smil på läpparna i en kvart, understöder det sedan lite extra med irriterande påträngande musik, för att slutligen låta en karaktär i filmen fälla en kommentar om hur fantastiskt lycklig personen är. Filmmaking the Hollywood way. Mata mig gärna med era filmer, men trycker ni ner skeden så här långt ner i min hals fattar ni väl att jag slutligen kommer att spy!?

Jag kan tänka mig att någon boss på Paramount kände sig riktigt storhjärtad när han satsade så mycket pengar på en film som till så stor del utspelar sig utanför USA:s trygga gränser. Jag kan också tänka mig att mainstreampubliken som går och ser denna film känner sig riktigt mångkulturellt accepterande när de ägnar detta spektakel två timmar av sitt liv. Visst är det fint att det inte bara snackas engelska med brytning i filmen, utan the real deal. Men visst är det fult med dessa hemskt klyshiga porträtt av araber. ”Team America” var ironiskt menad, men likväl ungefär lika nyanserad i sin världsbild. USA visas återigen upp som landet där frihet och etnisk mångfald besannas i praktiken, ett land där varje medborgare har rätt till ett anständigt liv. Risktagandet i att göra den här filmen är därmed ungefär lika med polarna satsa monopolpengar på sonens fotbollsmatch.

Det framgår trots allt någonstans att filmen har någonting seriöst att säga. Det finns någonstans ett mörker som aldrig riktigt får utlopp då allt är gjort på ett sådant skrattretande vis. Jag kan inte förmå mig att förstå att man kan behandla ämnen våldtäkt, läget i Afghanistan och rasförtryck, med en sådan lättja. Med ett tjockt lager smör över kameralinsen är det aldrig lätt att förmedla någonting av vikt. I ”Flyga Drake” känns allt så pass konstlat och orealistiskt att paralleller med någon form av verklighet inte går att dras. Fotot är slemmigt, och musiken sliskig. När till och med drakarna i en film som heter ”Flyga Drake” är datoranimerade så är det förmodligen dags att ana oråd angående dess autencitet.

En svag tvåa sätter jag ändå. En etta vore att bli för exalterad utöver dess insmickrande framtoning.

Kim Ekberg