Recension - Blu-ray/DVD
David Lynch och hans verk hade förmodligen inte varit lika intressanta om han hade varit en namnlös student på någon otalig europeisk konstskola. Det som verkligen är ögonbrynshöjande med mannen är att han levt och verkat i någon form av hollywoodlikt studiolandskap, och ändå lyckats ge ifrån sig dessa ding-dinga filmer, inte bara kommit undan med det, utan även rönt stor framgång. ”Lost Highway” måste på många sätt vara en slags krona på verket. Denna film symboliserar brytpunkten mellan hans fullt förståeliga filmer och dem vi bara kan spekulera i, utan att för den sakens skull tumma på sin ”far out”-grad.
”Lost Highway” är förundransvärt ostädad utan att ha tappat sin häftighetsfaktor över tio år senare. Redan förtexterna är otroligt balla, så kort tid in i filmen tar det att bli försvunnen någonstans på en mörk, strålkastarbelyst och jävligt ogästvänlig motorväg, allt till David Bowies patenterade stämma. Redan där har Lynch mig, och bara för den oavbrutet obehagliga stämning som följer är filmen väl värd ett högt betyg.
Faktum är att ”Lost Highway” är en av de absolut obehagligaste filmer jag haft det tveksamma nöjet att se. Lika mycket beror på den genomarbetade ljudbilden som på den skruvade intrigen och de otrevliga bikaraktärerna. David Lynch har på senare år gjort det till sitt signum att få publiken att känna sig utsatt genom förvirring och osäkerhet. I vanlig ordning så går det bra att hänga med i filmen ungefär halva filmen. Inte för att handlingen följer livets logik, men det finns ändå en klar tidslinje att följa. Desto svårare blir det efter filmens twist, hjärnan söker febrilt ledtrådar för att kunna lösa filmens gåta, och det är då man blir som mest mottaglig för den obehagliga stämningen som filmen ständigt ruvar på.
Jag utger mig inte för att veta precis vad ”Lost Highway” handlar om, det vore förmätet. Varje gång jag ser filmen så läggs ett pussel i min skalle, som även om det inte är rätt är ganska fint. Jag får banka ihop bitarna för att få dem att passa ihop, men det gör inte så mycket. Jag tror inte att David Lynchs egna lösning är desto mer logisk, och jag tror inte heller att han vill att alla ska tolka filmen på samma sätt. Trots allt så är filmen en makalös åktur som inkluderar svart humor, ocensurerat sex, röd sammet och ett riktigt wicked soundtrack. En av många höjdpunkter i mystikern Lynchs digra karriär.
Kommentarer