Recension - Blu-ray/DVD

Jag börjar bli något av en veteran vad det gäller att recensera den österrikiske regissören Michael Hanekes filmer. Efter min legendariska trippelrecension av hans magnum-opus ”Funny Games” så är det nu dags för ”Pianisten”, en film som för omväxlings skull inte handlar främst om våld, utan sex!

Vad som har hänt är att Noble Entertainment bestämt sig för att släppa denna ”Pianisten” (inte att förväxla med ”The Pianist” eller ”Pianot”) på dvd. Redan innan denna dvd så fanns den tidigare tillgänglig på en annan dvd med snarlikt omslag. Men på den nya utgåvan har man kört med den gamla klassiska illusionen av lyx som infinner sig då man klär in fodralet i ännu ett fodral, fast i papp. Sedan har man också tagit bort filmkrönikans bevingade citat: ”Så här ska en bra film vara”. Annars är det mesta sig likt, avsaknaden av extramaterial därtill.

Det finns mycket att glädja sig åt i Hanekes kontroversiella film. Även om man kan tycka att det finns många olika sätt på vilka en bra film kan vara så är detta åtminstone ett av dem. Filmen handlar om en strikt pianolärarinna som styrs fullständigt av sin fascistiska moder. I hemlighet besöker hon porrbutikers videobås och skär sig själv i underlivet. Hennes far avlider på mentalsjukhuset, och hon inleder en sadistisk och machokistisk kärleksaffär med en av sina manliga elever. En minst sagt mörk och destruktiv historia som är intressant både psykologiskt och etiskt.

Det var länge sedan jag såg filmen för första gången, och när jag nu såg om den så var det i sällskap av min flickvän. Efter filmen så hamnade vi i en diskurs utöver filmens tematik, och utöver behovet att kunna identifiera sig själv i en film för att kunna ta den till sig. Jag hävdar att denna film främst kretsar kring sexuella avvikelser och de svårigheter dessa kan medföra i ett samhälle där de är tabu. Filmens exempel är en extrem och torde vara svår för någon att identifiera sig med till fullo. Men jag anser också att den föder frågor om vad som skapar dessa extremer, och därför känns filmen mer intressant än om huvudpersonens normalitetsgrad hade varit högre. Detta föder också andra frågor om makt och könsmakt inom det privata/sexuella rummet.

Men inga svar ges, i vanlig ordning då en film är bra och inte målar publiken på näsan. Detta gör bara filmens tyngd ännu fatalare, och tystnaden i de ljudlösa eftertexterna ännu mer påtaglig. Men utöver det jobbiga så finns det andra anledningar att spana in den här filmen. Isabelle Hupperts alltid fantastiska spel är nog fantastiskare här än någonsin. Bara det faktum att hon tog intensiva pianolektioner i över ett år för rollen vittnar om hur mycket som ligger bakom denna helhjärtade studie i subtilt skådespel. Det finns här en klassisk scen där Hupperts rollfigur lyssnar på sin älskade Schubert och kameran aldrig lämnar hennes ansikte, kraftfullare och mer minimalistiskt skådespel får man leta efter. Filmen har även ett fantastiskt yttre med ett stiligt foto och perfekt klippning. Filmens urval av musikstycken skulle vi kunna kalla för ”den klassiska musikens Wes Anderson”. Fingertoppskänsla genomsyrar denna smakfullt smaklösa ”måste-ha-film”.

Kim Ekberg