Recension - Blu-ray/DVD

Den mycket unga flickan Angel är snutig, envis och arrogant, till hennes mammas och lärares stora förtret. Hon har bestämt sig för att bli författare och tänker inte vika sig för att omvärlden tycker annorlunda. Hon försöker få traktens lantläkare att sjukskriva henne så att hon ska slippa gå till skolan och ödsla dyrbar skrivtid där, men doktorn är klok och ser igenom hennes stora ego och går inte på hennes nyck. Hon skriver och drömmer sig bort från livet som dotter till en specerihandlare, hennes pappa är död och mamman driver butiken själv. En dag är hennes första roman klar och hon packar in de handskrivna böckerna varsamt innan hon skickar dem till ett förlag i London. Sedan sätter hon sig på sin kammare och väntar… och väntar. Efterhand som tiden går blir Angel allt mer deprimerad och till sist är hon sängliggande. Dagen då mamman kommer upp med brevet från förläggaren ser hon nästan döende ut.
–Ett brev, vem bryr sig, säger hon.
-Men det är från London, säger mamman. Och med ens hoppar den lilla envisa flickan upp ur all världens olycka och är på ett strålande humör. Redan där tappade jag fullständigt all möjlighet till identifikation med Angel, och detta är faktiskt filmens största problem. Det går inte att hysa vare sig agg eller ömhet för henne och därför tappar jag helt intresset.

Filmen är stiligt fotograferad och med starka pastellfärger och enormt mycket rekvisita och detaljer, som tyvärr ger ett lite billigt inryck på samma sätt som Romola Garais (”Dirty dancing 2”) överspel avskärmar mig ännu mer från berättelsen. Allt är en smula för vulgärt och i sina värsta stunder är det så rosigt och barbieromantiskt att jag faktiskt bestämmer mig för att det är ett skämt och jag skrattar hjärtligt åt hur François Ozon (”Tiden som finns kvar”, ”8 kvinnor”) lyckats lura mig i sin första engelskspråkiga rulle! Fantastiskt kul… ända till jag återigen inser att filmen försöker gripa tag i mig med dramatiska effekter och en tragisk historia. Då fastnar garvet i halsen och jag tycker plötsligt synd om Sam Neill som gör ett sparsmakat och förträffligt gestaltningsarbete.

Visst hittar jag romantiska referenser och nog doftar det sexuellt frustrerad mamsell á la ”Svindlande höjder” av Emily Brontë vilket kanske är lite väl gott att säga om Elizabeth Taylors skräproman och det är så ytligt, så nervöst patetiskt, att jag bara njuter av att spy min galla över eländet… och se, filmen blev med ens bättre. Jag föreslår förljande: sup dig redlöst full, spruta billig ketchup på den nya fina platt-tvn och sätt på din favoritplatta i den tyngre genren – gärna med något djävulsdyrkande norskt metallband, för att tvätta bort smutsen från din degenererade själ om du av misstag sett denna pekoral till film.

Fast du undrar kanske varför betyget ändå blev så högt? Det beror på det vackra omslagsfotot med Angels nakna rumpa i en mysig pose och ett par andra scener i filmen som helt i Peter Greenaway-anda ("Tecknarens kontrakt") liknar perfekta foton att hänga på konstmuseum.

Mattias Svensson